En sommar senare

Japp nu är det alltså väldigt längesen jag skrev igen, som ni säkert vet. Ja det var faktiskt så längesen att pappa som satt på muggen kände sig tvungen att ringa och påminna mig om hur längesedan det var. För att sedan be mig att skriva lite antagligen för att bli underhållen nästa gång det är dags att gå :p.


Jag tar allt lite hipp som happ, för ja, visst har det hänt grejer. Det gäller bara att minnas dem, sortera och sedan skriva ner det som känns kanske lite extra nämnvärt.


Jag klarade båda mina senaste kurser. Booojhaaaa! Inga omtentor eller restuppgifter för den här tjejen!
Fast jag måste säga, den ena kursen satt långt in! Det var en kurs som var helt på engelska och hette: international business environment med en jenkare till professor. Jodå, han var ganska jenkig. Fast än det första han diskuterade i klassen var just stereotyper och förutfattade meningar.
Han påminde mig ganska ofta om Jeff, såg lite likadan ut, Han kommer från Michigan så de har typ samma dialekt, och samma No time for bullshit-attityd. Han var bra. Nåväl! I hans klass var det ingen tenta utan en gruppuppgift. Vi var stora grupper mellan 7-9 personer, killar, tjejer och utbytesstudenter var tvugna att blandas hejvilt. I vår grupp var det jag och 6 till, varav två utbytesstudenter, en äldre karl, en slacker person som gör så lite som möjligt så mycket som möjligt, en kille vars komunikationsbegåvning var sådär, en bra hårt arbetande tjej som heter Anna-Leena och jag. Tillsammans hade vi sju, kanske fem olika scheman att rätta oss efter. Vi skrev alltså ett arbete på ca 80 sidor varav ungefär 55 av dessa jag och Anna-Leena var tvungna att skriva, skriva om, rätta, mm plus att fixa alla jäkla referenser, dagen innan due date! Det spelade som helst ingen roll att vi fint allihopa kom överens om på första mötet att alla lägger in referenser enligt APA referensteknik medans arbetet pågår. Jadå det skulle alla göra. Visste alla hur det gick till? Jadå det visste alla. Var det en enda person som gjorde det, framför allt gjorde det rätt? Jadå, jag och Anna-Leena...suck.

Skönt i alla fall att den skiten nu är över. Nästa gång tänker jag fasen intervjua alla som vill göra ett grupparbete med mig: Hej ursäkta, jag förstår att vi kanske ska göra ett grupparbete tillsammans. Jag måste bara ställa några standardfrågor till dig för att veta om det här samarbetet kommer att fungera eller ej. Är du en slacker? Säker på det? Vilken ambitionsnivå ligger du på? Kan du referera enligt APA, den referensteknik vi nu lärde oss för två år sen och har använt sedan dess? Jasså? Ok.. Du behöver nu endast skriva en liten uppsats på ca 500 ord om varför just du ska jobba med mig. Totalt standard! Jag förväntar mig den mejlad till mig inom 24 timmar. Japp, jag ser det framför mig. Inga mer grupparbeten från helvetet! Så får det bli!


Jag, Johan och några klasskamrater sprang Ferruform-milen. Det gick sådär, sprang den på en timme och två minuter. Jag hade verkligen satt ett mål att springa den under timmen. Nedrans! Men alltså egentligen, jag förstår inte vad jag själv lider av!? inte alla andra heller för den delen!? Man bestämmer sig för något så dumt som att springa en mil. Ett specifikt datum, tillsammans med en massa andra människor som också har bestämt sig för att springa en mil just då. Men slutar dumheterna där? OOHH NEJ! De fortsätter!  Jo, för nu måste man ju öva på att springa den där jäkla milen! Så ja, i början på mars var det dags att gå ut och börja öva. Sen fortsätta att öva fram tills den 24 maj. Man är ju på riktigt inte klok i huvudet. Jag byter om till träningskläder hela tiden tyckandes att det hela är en ganska dum idé, knyter skorna idén är fortfarande dum. Men! när man väl är ute och springer... det känns nog fortfarande ganska puckat faktiskt. Det är när man väl är klar, kommit innanför dörren, allt är över, det är färdigsprunget, nyduschad och man äntligen får slappna av. Det är då man på riktigt inser hur jäkla puckad idén om jogging är!!! Man svär vid de högre makterna att man aldrig ska göra om det igen. sen går man så fint ut och övar på att sätta den ena foten framför den andra i snabb takt, så kallad jogging, två dagar senare ialla fall. Och idén om hur dumt allting är, tar ny fart och börjar om igen. Jag kallar detta fenomen för: jag-gör-det-för-att-alla-påstår-att-man-mår-så-bra-och-det-är-så-hälsosamt-men-jag-tycker-egentligen-inte-att-det-är-en-sån-bra-idé-men-jag-måste-testa-det-flera-gånger-för-att-få-underlag-på-att-det-nog-är-ganska-dumt-ändå-syndromet!

"Men nu, nu slutar väl iallafall dumheterna?" tänker ni då. Och svaret är sorgligt nog, nej... För som om det inte var tillräckligt jobbigt och korkat att springa en mil. Så är det mycket bättre att springa upp för en skidbacke!! Nu kanske ni tror att jag skojar och jag önskar verkligen att det var så. men icke! Ack ve! Att springa upp för denna urlöjliga skidbacke är vad vi har roat oss med i sommar. Senast igår faktiskt. suck... Jag skyller på fenomen-syndromet med alldeles för långt namn som jag nämnde för en stund sen.



Det har varit Ölands-vecka också. Det var supermysigt med bad, skratt, volleyboll, brutna tår, god mat och spel. Va? ohjasså, ni fastna för det där med brutna tår. Förstod det.  Det är alltså inte jag som brutit en tå Jag är alldeles för graciös och smidig för att lyckas med något sådant! utan det är min kära sambo. Han har en liten annan version om att han hoppar och slänger sig och tar i för kung och fosterland i jakt på bollen för att då väldigt dramatiskt fastna med tån i en ojämnhet typ stort som ett dike mitt på volleybollplanen, för att lyckas bryta den. Jag, å andra sidan som stod mitt emot honom såg vad som egentligen hände. Från mitt håll såg det ut såhär: Vi spelar över bollen på deras sida, bollen är långt, långt borta från Johan. Johan fortsätter att stå helt stilla men böjer lite, lite på ena knät. Och då börjar han att gå runt och ojja sig. Han stapplar runt volleybollplanen och kvider. Det var alltså i den lilla böjningen på känt som Johan fick en fraktur å tån. Men hur ska jag kunna veta det, han stod ju i princip stilla! Johan fortsätter att halta omkring och gnälla. Så, som den tålmodiga och underbara flickvän jag är, gör jag det enda rätta och tänkbara. Jag börjar skrika att han är en mes och att han ska "skärpa till sig och fortsätta att spela för fasen!" Johan fortsätter lydigt att spela, den matchen och de närmaste dagarna. Det var inte för ens dagen efter som jag tog mig en titt på hans tå för att se att den tån nu var ungefär dubbelt så stor och i samma kulör som ett blåbär. Jag skämdes bara lite, lite bad om ursäkt och gjorde det enda tänkbara efter att jag gett min älskling en puss. Jag skällde på honom, för att han var så dum att han inte berättade igår att att han bröt tån och att han lät mig skälla på honom igår, så att jag fick dåligt samvete idag!

Det ska sägas att Johans tå mår mycket bättre i skrivande stund :)

Det har hänt mer saker i sommar men jag måste börja avsluta för att äta lunch. man blir hungrig av att springa i skidbackar.


Jag kan väl nämna att det börjar närma sig med Wien. Jag åker från Södertälje den 19 septermber. Jag åker ner till Södertälje någon gång i början på september. Jag har väldigt blandade känslor inför det här. Om ni har sett den animerade filmen "Trassel", när hon för första gången lämnar tornet, ungefär så känner jag mig. Ena stunden sjungandes en truddelutt för att i andra bygga mig ett kudd-fort, gömma mig i det och högtidligt upplysa omvärlden om att detta är mitt fort byggt av kuddar och jag tänker avsäga mig allt vuxenansvar och aldrig mer komma ut. För att sedan komma ut igen och sjunga lite till.

Nåväl. Vi hörs snart igen. Kram på er!