En dag i Kiruna

God morgon!

Jag sitter här i skolan i skrivande stund och klockan är lite för tidigt. Men det blir så när ens sambo startar jobbet vid 7 på morgonen och det är alldeles för slaskigt väger ute för att ta cykeln. Då går man snällt upp när sambons klocka ringer och samåker tillsammans med honom in till skolan. Sen sitter man i skolan fram tills klockan 9 då ens gruppmedlemmar behagar dyka upp för dagens plugg. Nåväl!


Jag har klarat tentan i marknadsanalys! 35 poäng av 50 möjliga. G = 30 och VG= 40. Så det blev bara godkänt den här gången, men det får väl duga.


När det gäller utlandsstudier så har vi inte fått veta något ännu.


I fredags så hade jag, Johan och Emelie Johans syster , bokat en resa med skolans friluftsförening till Kiruna! En dagstur för att se på LKAB gruvan och ishotellet
Dagen började med att vi ställde klockan på okristligt tidig tid 04.00, typ bagar-pappas vanliga tid, så han skrattar väl just nu. Men för oss vanligt dödliga var det fruktansvärt tidigt.
Skutt upp ur sängen sekunden efter att klockan ringde eller inte! vad sägs som att snooza i en kvart och sen masa sig upp och försöka att inte krocka i alla väggar och möbler för att ögonen har fastnat i att se i kors. 
Vi åkte till samlingen utanför universitetet och lastade in oss i bussen som skulle ta oss till Kiruna. Bussturen tog ca 3,5 timmar, det är väl en 40 mil eller nåt till Kiruna från Luleå. Så busschauffören höll god tid minst sagt! Min kära vän till mig, Emma, hade dagen innan kallat vägen till Kiruna för dödsvägen då det sker så många olyckor på den satans vägen.
Peeeerfeeekt. Jag var ju då självklart lugn som en filbunke och spände mig inte det minsta när chauffören skulle köra om lastbilar på dödsvägen, snöigt och jäkligt som det var, nejdå, jag slappnade absolut av och kunde nästan sova en bit.  Så när vi väl var framme i Kiruna kände jag en bultande huvudvärk som spred sig från axlar till tinningar. Konstigt. Det måste ha berott på att jag slappnade av så mycket.
Vid LKAB fick vi en jätterolig kvinna till guide. Alla fick vi först byta buss, för att ta en annan buss in i gruvorna. Vi åkte alltså buss till ca 450 meters djup, där fick vi en guidad tur och lite fika. Allt var väldigt intressant. Jag lärde mig mycket som jag inte visste innan. Tex, visste ni att den malmkroppen som finns i Kirunagruvan är den största som finns i världen. Att gruvan har 40 mil asfalterad väg under jord. Att det är den djupaste gruvan i världen. Att det är den renaste malmen i världen. Att loken som drar malmtågen är de två starkaste loken i världen. ja en massa spännande saker
Allt detta får jag reda på iklädd en hjälm som redan spänner över mina hårt ansträngda tinningar. Jag börjar känna mig lite illamående och den så längesedan skedda men ändå ack så välbekanta fasan börjar gro i mig. Åhnej! Migrän! Inte här, inte nu! Jag vet att ett fullt ut migrän-anfall resulterar i kräks, extrem huvudvärk och problem med att göra något annat än att bara ligga still och blunda. Jag frågar Johan och Emelie om någon av dem råkar ha en tablett. Emelie har som tur det. Jag knaprar i mig två alvedon och väntar på att de ska börja värka. Det tar lång tid, jag börjar frukta att de inte fungerar. Då säger guiden att det är fika. Jag shottar en kopp kaffe och trycker i mig fyra stycken småkakor, och sen, börjar jag må lite bättre! prisa gud vad skönt. Ca två timmar senare var huvudvärken helt borta.


När vi var klara i KLAB åkte vi till Ishotellet i Jukkasjärvi. Det var ashäftigt! För alla er som ej har varit där kan jag verkligen rekommendera det. Priserna var låt oss säga, skräckinjagande. Men coolt var det. Vi fick en guidad tur och sen fick vi göra lite vad vi ville. Vi satte oss och tog en drink i isbaren, ur isglas. Coolt coolt coolt. jag kanske kan lägga upp lite bilder om några dagar.


När vi väl skulle hem igen tog det längre tid. Vilket var ganska skönt. För med så mycket trafik kunde inte busschauffören få för sig att köra om så mycket, utan lugnt behålla sin plats i trafiken där vi befann oss.  Men å andra sidan, det är inte direkt roligt att sitta i en buss närmare fyra timmar. Och då, när vi bra är nån mil utanför Luleå, tar det tvärstopp. En lastbil har lagt sig rakt över vägen. Nu var klockan ca 20.00.  Chauffören hoppade ut och pratade med bilen framför och fick veta att han hade stått där sen klockan 15.00  Usch!  Men 45 minuter senare fick vi äntligen röra på oss och var hemma på ytterligare 15 minuter.


Nu i helgen ska jag och Johan ha en inflyttningsfest. Vi har fått för oss att bjuda på mingelmat. Så vi har ganska mycket att göra den här veckan med mat och allt. men det blir säkert jättetrevligt. :)


Nä nu ska jag nog allt springa ner till fiket i skolan och ta mig en kaffe innan jag avlider.

Todelooo!