Nackspärr

Hej!

Ja nu är det tusse, tusse mig! Jag har nackspärr! Aj! Det började i söndags när jag stod och diskade. Jag kände mig lite stel sådär, men det är inget ovanligt, det är sällan här uppe tusen mil från farmor!  jag känner mig...mjuk. Men så helt plötsligt så blir det gradvis värre och värre. Tillslut är det så illa att hela vänstra sidan av axeln och nacken är helt låst! Ont gör det också! En konstant smärta som blixtrar till om jag rör på mig! typiskt, typiskt, typiskt! Det var alltså  i söndags och nu sitter jag här tisdag och har fortfarande ont.

Igår var det extra jobbigt. För det var lite bättre på morgonen. Så jag cyklade till skolan vid 9 tiden vilket var spännande, var tvungen att hoppa av cykeln varje gång jag skulle kolla efter trafik åt vänster. När jag väl kom fram till skolan och började sitta mina en och en halv timme på statistik lektionen, blev det värre mycket värre. Det var omöjligt att koncentrera sig. Hela kroppen blev bara snedare och snedare och det gjorde bara ondare och ondare. I slutet av föreläsningen hade jag förvandlats till en krokig, snett, stålrör till kvinna, med smärtor som jag försökte att andas och tänka bort vilket aldrig fungerar.

Efter föreläsningen var jag som sagt så illa tilltyglad att jag var tvungen att ringa Johan och be honom rädda mig. För det fanns ingen chans i världen att jag skulle klara av att cykla hem.
Räddad och väl hemma, bestämde jag mig för att äta en scones till lunch som jag bakade i lördags. Jag har nu slängt resten utav sconesen, för de var dåliga! Jag bakade dem på sur kokosmjölk upptäckte jag! Nä det var inte så att de smakade illa, åhnej, de smakade riktigt gott faktiskt. Men jag började må illa. Jag började faktiskt att må så dåligt att jag var tvungen att gå och kräkas. Kräkas! Med nackspärr!!
Men ve och fasa vad jobbigt det var! Inte nog med att jag redan har smärtsam nackspärr men nu ska man kräkas på det också! Och som ni alla vet så är ju kroppen så fint avslappnad när man kräks INTE!

Efter allt det här var jag en extremt tussig flickvän och dotter som först ett telefonsamtal till pappa fick försöka trösta och senare min sambo när han kom hem.



Nackspärren är alltså inte borta. Nejdå. Den är kvar i skrivande stund. Men den är bättre. jag värmer, smörjer in och masserar. Jag hoppas bara att den försvinner helt. På lördag är det nämligen värsta festen!
De flesta av er känner mig och vet att jag inte är direkt en partypingla. Men just det som händer på lördag har jag verkligen sett fram mot. För ibland där det så himla kul att klä upp sig lite, vara med sina vänner och gå ut och dansa!
Men det kommer inte bli så mycket dans om jag har kvar den här nedrans nackspärren! Jag kommer väl kanske att vinna vm i robotdansen, för det är den enda rörelsen jag behärskar för tillfället.

suck


Jag tror jag vet vad det är som har förorsakat all denna olycka. Det är att min dumma kropp inte är van vid att jogga och den spänner sig som satan varje joggingpass jag har tagit nu. Och jag joggar för att jag i ett väldigt sinnessvagt ögonblick i mitt liv av någon outgrundlig anledning ansåg det vara en kul grej att springa Ferruform-milen den 24 maj. Kul grej!?!? Jo jag tackar jag! Är det någon som vet hur långt en mil är!? Förutom det faktum att en mil är en mil långt så är en mil jättelångt! Och min vän Fia här uppe som har spelat basket hela sitt liv och gick ett sportgymnasium anser att en mil springer man på ren vilja.
Nej! nej, man springer inte en mil på ren vilja. Du kanske gör det, med din grundfysik du har utvecklat hela livet. Men vi andra dödliga gör det garanterat inte. Jag kan vittna om detta då jag skulle springa för första gången i år för ungefär en månad sen.  Jag och Johan ger oss iväg och efter kanske och nu är det inget skämt utan på riktigt 500 meter höll jag på och dö!
Jag ville bara falla ihop, en halv kilometer från våran lägenhet, ge Johan en sista omfamning, viska "rädda dig själv" och sedan dö. Så kändes det. Men Johan som kanske i vissa ögonblick är lite mindre dramatisk än mig sa bara "Meh! Kom igen nu!" Och sen fortsatte en extremt jobbig joggingtur med krämpor, brinnande lungor, skakiga lår och många pauser.
Och nu protesterar hela min kropp mot den här roliga ideén med att springa en mil, genom nackspärr.




För att tala om något annat så kan jag meddela att jag får åka till Wien! Tjoho! Det kommer att bli jättekul! Åker ungefär i mitten av september!



Jag ska också meddela att jag har fått tillbaka resultatet i företagsanalys och att jag där fick VG! OOH JAAA! Det känns extremt skönt för den nedrans kursen var inte lätt!



Nä nu måste jag avsluta och göra mig redo för ännu an dag.

Kram kram!