Helgen och "Hannis Yoga Äventyr"

Heeeeej!

Ja hej igen mina nära och kära!

Nu ska jag vara såhär fruktansvärt tråkig igen. Men det händer ju inte så mycket!
NÅVÄL! Jag kan ju berätta lite ändå vad jag håller på med och vad som händer i mitt liv fast än det inte är så speciellt intressant


Jag börjar med att berätta om min helg.

Linus min roomie åkte iväg med sitt jobb i försvarsmakten hela helgen kan tänka mig att han och hans mannar kanske vaktar nånting, har absolut ingen aning om vad det skulle kunna vara, en byggnad kanske? en väg? letar efter bortsprungna små sagoväsen för att föra dom tillbaka till sagovärldsdimensionen? och han kommer tillbaka ikväll. Så han var inte hemma. Sylvia min andra roomie åkte iväg med Manne min tredje roomie som är Sylvias bror till sina föräldrar i Byggsiljum vet inte hur det stavas och vet inte riktigt vart det ligger och spenderade helgen där.

Så jag var helt själv. Det vara bara jag och Maximus Linus och Sylvias amerikanska bulldog.
Helt själv, "det måste ju vara skönt" tänker ni. Och ja, det var det väl, i ca två timmar. Sen kände jag mig ensam och rätt uttråkad. Typiskt... Jaha, då var det bara två dygn minus två timmar kvar av helgen. Det slutade med att jag inte gjorde så mycket. Promenerade med Maximus, drack kaffe, promenerade lite mer med Maximus, drack mer kaffe, pratade med Maximus, gick på toa för allt kaffe. såg film.
Det var väääldigt ensamt tillslut. När man är så van vid att ha så många människor runt omkring sig blev det helt plötsligt väldigt lite människor att inte ha någon runt omkring sig.
Jag hade någon plan där på att ta bussen in till stan och fönstershoppa lite titta på alla extremt snygga stövlar som är så populära den här hösten, och sedan sucka och vända bort blicken, för extremt snygga stövlar har man inte råd med nu när man är student. Men det började regna. Vilket det för övrigt har gjort varje dag minst en skvätt om dagen här i Luleå. Och då kändes det inte alls vidare kul att gå till bussen, vänta på den, för att sedan gå i regnet till olika affärer för att titta på skor jag ändå inte kommer att köpa.

Men men. Jag och Maximus hade en bra helg tillsammans. Det kändes skönt att han var hemma här med mig. För det är ju så, min mörkrädsla försvann inte bara  för att jag flyttade upp till Luleå om något är det läskigare här nästan. Då var det skönt med en jätte snäll amerikansk bulldog vid ens sida.



Det jag mer har gjort är yoga nu idag. Idag testade vi en helt ny position som heter kärran. Kärran går ut på att man först gör ett skulderbladsstående och sen viker över. Jag ska försöka förklara steg för steg.

1- ligg på rygg. 2-sätt fötterna i golvet och sätt händerna under ryggen så att du håller i ryggen. 3-tryck upp benen så att fötterna pekar rakt upp mot taket, så att du står på skulderbladena. 4-vandra ner med händerna längst med ryggen så att fötterna åker högre upp mot taken. 5- stanna där, andas.

Så! Där har vi alltså ett skulderbladsstående inte alls direkt bekvämt
Men det är inte klart där, NÄ, för nu ska vi från den här positionen gå ner i kärran.
Det vi gör nu är att vi från det där med fötterna-upp-i-taket-stå-på-skulder-bladen-och-djupandas så viker vi över fötterna bakåt. Så att tårna hamnar bakom huvudet på golvet.
Jag vill nu att ni tar en sekund och funderar över hur det här, rent fysiskt, ens är möjligt. Då ska jag berätta för er, att det är det inte. När jag ligger där, helt ihopvikt som ett gammalt bortkastat toapapper, glömmer jag helt bort att djupandas. Som tur är, säger vår kära instruktör till oss att vi ska göra just det hon såg väl att mitt ansikte började skifta färg till blålila. Påmind som jag är, börjar jag djupandas. Men vad är det här!? Det fungerar inte! Jag tar ett till djuptandetag Nej det är helt uppenbart något fel här. Jag kan inte djupandas. Inte bara det, jag kan knappt andas överhuvudtaget. Problem! Nä, det gick inte att göra dom klassiska djupandningarna. När jag låg i den där ställningen så trycktes magen ihop av låren, som i sin tur tryckte på brösten, som knögglades ihop av knäna, som också låg mot pannan och näsan om vartannat, det låste då halsen som trycktes ner av hakan. Det mina vänner, resulterar i att det blir tottalitärt omöjligt att djupandas. Det enda som min taniga och osmidiga kropp lyckades åstadkomma i den ställningen var små patetiska guldfisk-flämtningar. Men det var knappt det.

Det här var då den delen av min blogg som jag brukar kalla för Hannis Yoga Äventyr.


Jag pluggar vidare som den trogna student jag nu ändå är. Har just kommit överens med min grupp som jag har ett gruppabete med i Organisationsläran, att jag och Fia ska hålla i den muntliga redovisningen på ungefär 10 minuter med en powerpoint presentation som hjälpmedel. Lite fjärilar i magen får man ju allt. Men det där med att prata har jag ju varit ganska duktig på redan i unga år. Så det löser sig.


Nä, nu ska jag göra mig redo för John Blund och hans sovsand.
Kram på er.