Long time no see.

Hej hej och åter hej!


Det har gått lång tid sen sist som alltid och än en gång som alltid ber jag om ursäkt för det.


Nåväl om vi bara ska komma igång.


Julen var väldigt trevlig! Det var så mysigt att få komma hem och hälsa på er alla igen. Men jag måste erkänna att jag var helt slutkörd. De första dagarna orkade jag endast vara hemma och göra precis ingenting. Ganska irriterande och jobbigt, för jag hade ju intalat mig själv att jag skulle hinna med så mycket och träffa så många. Men när jag väl kom hem, då var jag trött. Allting med skolan och julklappar och nyår och gud vet vad, jag så jag hann inte med så mycket i allafall. Men det gör inget. ibland är det trevligt att bara komma hem och ta det lite lugnt också.


När jag väl kom upp till Luleå var det inte mindre att göra. Oh nej. Nu gäller det att fixa allting inför nyår som firades i en stuga i kittelfjäll med massa fina vänner! Roligt! Det var bara den lilla grejen med att åka skidor, vilket var väldigt längesen jag gjorde nu. Jag vill själv minnas att jag var ganska duktig på det. Men tydligen är skidor inte alls som att cykla det kommer inte bara tillbaka till en sådär på en gång. Nej ,det är lite mer som språk övar man inte hela tiden blir ens uttal förskräckligt och hjärnan trög. Så där stod jag, med ett par hyrda skidor och pjäxor som sitter på tok för tajt runt vaderna jag har extremt stora vader, eller runda, eller vad man nu ska säga, tjocka vader, det är inte första gången som mina oproportionerligt bulliga vader ställer till det för mig, ooh nej. "Åh titta vilka snygga stövlar! Jaha, de går inte att dra dragkedjan hela vägen upp för att mina vader är för stora... hm... men dom här lågskorna är ju nästan precis lika snygga... inte..." *suck*. och en trög hjärna. En hjärna som minns hur det är att åka skidor, som kommer ihåg hur lätt det är, men som sedan inte riktigt lyckas förmedla denna lätthet och igenkänning till resten av kroppen.
Det hjälpte inte att vädret var sådär. Nerför backen, brant och jäkligt, med en kropp som inte minns hur man gör, en hjärna som visst minns hur man gör konflikten där emellan är nog för att göra en matt, dimma och snö, för tajta pjäxor vilket gör att jag tappar känseln från vaden och neråt, men inte i vaden, nejdå, vaderna gör jätteont där har man inte tappat någon känsel heller nehej. Det var rätt så jobbigt och svårt. Det hjälpte inte heller att min älskade sambo och hans vänner kom ihåg precis hur lätt det är att åka snowboard och att dom inte alls har för stora vader och att deras hjärnor inte är tröga. Så när vi skulle åka sa jag "okej, men vi åker någonstans där det inte är för svårt!" "Nejdå, vi lovar. Inte för svårt, Det här är lätt!" Det var as-svårt- Rakt uti ingenstans med en massa snö och en massa träd. Woho. nej fort gick det inte, men ner kom jag tillslut. Efter att Johan och hans vänner lämnat kvar mig någonstans i mitten av skogen och jag har tappat skidan ett antal gången, så tar jag mig tillslut ner. Svettig, ontig och adrenalining.

Det var i alla fall en extremt trevlig och rolig nyårshelg! :)
Nog om det.

Nu har det också brunnit i knutarna här i Luleå. Tenta har skrivits har inte fått reda på resultatet ännu, rapporter har blivit omskrivna restuppgifter och jag har äntligen gjort klart och lämnat in min ansökan om utlandsstudier. Det ingår i min utbildning internationell ekonomi att plugga utomlands i minst ett halvår en termin. Mitt förstahandsval är till universitetet i Wien, Österrike och mitt andrahandsval är till ICN Business school, Nancy i Frankrike. Nu är det bara att vänta och sen får vi se.
Det ska erkännas att det är lite jobbigt, tanken på att behöva lämna Johan här hemma i Sverige. Men det är ju inte så jättelång tid, och det blir säkert bra!



Förra helgen var jag, Johan och Linus Johans vän som jag även var inneboende hos när jag precis flyttade till Luleå och åkte långfärdsskridskor på isen. Luleå har en väldigt fin väg på isen som dom plogar och spolar varje vinter så att man kan promenera eller åka skridskor eller vad man nu vill göra där. Väldigt trevligt.
För Johan gick det hur bra som helst. Han har ju åkt mycket långfärdsskidor i sina dagar och det är tydligen ganska likt i rörelsen och balansen osv. För Linus gick det också bra, det var hans första gång också som det var för oss alla tre men han kom in i det fort. Hur gick det då för lilla mig? Jo tack, det gick ganska bra. Johan hade tagit med sig stavar, så jag höll balansen med ett par alldeles för långa stavar och lyckades väl ta mig framåt. Man vill ju vara lite cool sådär. Vara en najs flickvän och cool brud som bara "Visst, jag kan det här!" och inte gnälla och hänga med i killarnas tempo. Så jag försökte mitt bästa med att vara världsvan och cool.
Det gick sådär... Redan innan vi ens har börjat får jag inte på den satans skridskon. Jag fattar liksom inte hur man ska göra, spännet sitter för hårt och skridskon är för hal. Johan får på sig sina på en gång och sen var han försvunnen. Woooschh så åkte Johan iväg. Kvar sitter jag och försöker fortfarande vara cool medans jag brottas med dessa förbannade metallskivor. Fram kommer Linus och lite fint erbjuder sin hjälp. Vänligt, men det bättrar inte direkt på min cool-image som jag nu så desperat försöker hålla fast vid. Där sitter jag på en bänk, vuxna kvinnan, och får hjälp med att spänna på skridskorna, som ett litet barn! Ingen fara, mindre bakslag, går fortfarande att rädda, var nu bara världsvan och lugn, nemas problemas. Skridskorna fastspända med Linus hjälp och iväg skall vi. Då kommer Johan wooschhandes tillbaka och undrar ungefär varför vi tar sån tid. Nåväl.
Linus och Johan far iväg och jag känner ögonblickligen hur satans halt det är. Bambi på väldigt hal is. Jag vill genast ge upp. Mina anklar viker sig inåt, armarna viftar och modet sjunker. Där står jag, tittar på hur Linus och Johan fortsätter att wooschha fram, funderar över hur tusan det här ska gå till och undrar förtvivlat exakt hur högt upp på cool-skalan jag skulle hamna om jag satte mig ner, grät och sa att jag inte ville vara med längre. Jag kom snabbt fram till att jag nog skulle hamna väldigt långt ner på den skalan och jag hade verkligen lovat mig själv nu att jag skulle vara en rolig och hipp flickvän som tycker att alla möjliga spännande utomhusaktiviteter är tippen-toppen och inte alls hellre vill ligga i pyjamas och titta på TV.
Framåt marsch! Jag började vingligt som satan att staka mig fram, jag koncentrerade mig det allra yttersta på att hålla koll på alla mina lämmar och hålla balansen. Jag fokuserade även väldigt hårt på att inte skrika dom här fjolliga små skriken jag kan göra ibland, nä jag till exempel, håller på att tappa balansen och falla.
Men se på tusan. Efter en stund så får jag även i n någon form av rutin. Det går framåt. Visserligen inte lika fort som för mina två färdkamrater men jag jobbar på. Det var svettigt och jobbigt och lite smärtsamt. Mina anklar är fortfarande inåt-vikta och stavarna är ju som sagt var för långa. Nåväl. Vi åker n länga, och nu har jag faktiskt fått upp tempot lite grann. Det känns bra, jag känner hur jag hamnar högre och högre upp på hippa-flickväns skalan och jag vill gärna stanna kvar där.
Vi ska nu åka tillbaka och jag håller god fart och har ändå lite kontroll. Vi alla tre wooschar fram över isen. Då fastnar min högra skridsko i en spricka eller liknande. Det går inte att rädda. Jag inser typ inte ens vad som har hänt för ens jag redan har fallit. Och fort går det. Jag har hög fart, skridskon fastnar, jag tappar balansen och jag vet att aj, det här kommer att kännas. Det känns, jag liksom fall-flyger, landandes på vänster knä, höft, utsida lår. Man kan ju tror att det tar slut där, men det gör det inte, på grund av den höga farten så glider jag sedan som en curlingsten längs med isen. Svärandes som en pirat över att jag just har fallit ner minst två steg på cool-skalan. Glidandes och svärandes med stavar och ben åt alla håll, glider jag in i en barnfamiljs närhet, alla stirrar på mig. Barnfamiljen hann som tur var skingra sig, det som hände då var att istället för att välta hela barnfamiljen som ett bowlingklot med käglor, så hamnade dom liksom runt mig, stirrandes ner på mig, och jag avbryter tvärt mina nyss nyfunna kunskaper i pirat-svordom och ligger där och funderar, än en gång, över mina val här i livet.
Barnfamiljen åker vidare, Johan och Linus frågar om jag är okej och hjälper mig upp. Nu gäller det att rädda den lilla coolhet jag har kvar. "Jag mår bra, inga problem liksom." aaaaaj. 
Vi fortsätter, jag har ganska ont i ungefär hela vänster sida med det är bara att bita ihop. Jag åker mitt emellan Linus och Johan, med Johan på vänster sida och Linus på höger. Då händer det för Linus som det just hände för mig. Han fastnar med skridskon i en spricka eller nått. Men till skillnad från mig så faller inte han platt som en pannkaka utan han lyckas faktiskt rädda upp det hela. Efter att ha viftat febrilt med armar och stavar, varav en stav stöter rakt in i revbenen på höger sida på mig. aoouuch!
"Är du okej?" Frågar Linus
"Ja, vadå, det där kändes knappt" Lögn.. ajaj. 

Vi åkte sedan hem och fikade lite och myste. Jag tycker ändå att jag hamnade ganska högt upp på skalan. Lätt värt det. 


Nä nu måste jag fortsätta. Vi har en kurs i statistik och jag måste göra en massa hemtest på nätet nu.

Kram på er alla!