Jag vill börja med att be om ursäkt för att det har tagit så lång tid för mig att skriva det här inlägget!
Ursäkta! Men men det har inte varit så lätt för lilla mig. Jo såhär är det. Jag har varit ganska stressad. Det är väääääldigt mycket att göra i skolan just nu. Och när jag då sedan kommer hem på kvällarna eller har en "ledig" helg, så känner jag att jag helt enkelt inte orkar skriva i bloggen. Det är inte bara bloggen som blivit lidande... Mina vänner, jag har seriöst funderat i flera veckor nu att jag kanske borde ta och ringa Pim, för honom var det ju längesen jag pratade med. Men jag har inte orkat. Ett samtal med en utav mina äldsta vänner, har jag skjutit upp i flera veckor! Men vad fasen!? Det är ju bara att när som helst plocka upp luren och ringa! Ja, jag vet att det är det. Men det är det som är grejen när jag blir stressad eller känner att jag har för mycket att göra, jag skjuter upp det. Jag skjuter upp det för att den minsta lilla uppgiften, eller tanke, blir helt enorm i mitt huvud. Saken jag tänkt att göra växer, den blir gigantisk, typ den största och jobbigaste grejen jag någonsin tänkt!!!! Ja. Helt knäppt! Så det är därför Pim fått vänta, ni fått vänta, inköpet utav flygbiljetter har också fått vänta.... Det ska nu tilläggas att jag faktiskt har ringt Pim redan. Han mår bra :) och att jag redan köpt flygbiljetter, och att jag i skrivande stund skriver i bloggen! HA!
Det är därför jag inte har skrivit i bloggen på så lång tid.
För att citera min sambo:
" Hannis, du hanterar ju stress ungefär lika bra som en nykläckt kycklingunge"
Hm, ja, svårt att säga något emot en sådan fint argumenterande kommentar.
Moving on!
Vad kan jag berätta om nu då? Det har hänt ganska mycket, samtidigt som det inte har hänt nånting. Hur är detta fenomen möjligt? Såhär gör jag: jag tänker skriva lite om vad som känns bäst just nu. Allt hipp som happ utan någon specifik ordningsföljd. Perfeeeekt!
Min tenta. Jag var två och ett halvt poäng från VG i vetenskapsteori tentan. surt . Men ingenting att tjura över. fruktansvärt surt. I Business strategy lyckades jag kamma hem ett VG mindre surt, mer sött.
Det känns som att mitt liv just nu mest består i att leva i cirkel. En cirkel som ser ut såhär: Vakna -> gå till skolan-> plugga -> träna -> äta -> sova. och sen runt, runt och runt igen. Mycket skola och träning just nu.
Jag har börjat gymma lite mer seriöst med Johan och Niclas från min grupp och klass brukar också vara med. Det känns ganska bra i kroppen att gymma lite mer seriöst. Att dela upp muskelgrupper och sen träna dom en dag i taget.
Att träna på det här sättet har framförallt lett till två saker:
1, jag är hungrig som ett djur!
Det är inte första gången jag ser det sambandet mellan hård träning och att ens mage förvandlas till ett bottenlöst hål. förövrigt tror jag att detta samband finns hos hela Svensson. Sett liknande tendenser hos pappa men kanske framförallt hos David.
2, Jag känner mig just nu ungefär lika vig, smidig och graciös som en betongsugga.
Nu läser säkert min kära farmor det här och tänker att det där med stretching, det är säkert något som jag har slutat att syssla med. Men så är det inte alls....nästan... Det kanske är så att musklerna kräver så sjuuuukt mycket stretching. Och i slutet av passet, när stretchingen ska ske, ja då är jag så hungrig (se 1,) att det inte går dit en till och vi måste skynda oss hem och laga mat innan jag förvandlas till ett hemskt odjur som inte kan bestämma sig för om hon ska slåss eller gråta.
Men som sagt, förutom 1, och 2, är det väldigt tillfredsställande att träna på det här sättet. Jag känner mig stark!
Jag har för den sakens skull inte slutat med yogan. Nejdå, den sker på tisdagar som vanligt.
På måndagar så tränar vi alla cardiocross ett högintensivt cirkelträningspass med fokus på kondition som vanligt. I början utav cardiocross passen ligger ens fokus mycket på att bara kämpa så hårt som möjligt. Men ju längre tiden går, desto svettigare blir alla. Så när man är på den sista av banorna, då handlar det lika mycket om att undvika att nudda dropparna av svett som är på golvet. blä. En av dom sista övningarna heter bear crawl. Man ska alltså krypa längst med golvet med rumpa, axlar och knän så nära marken som möjligt men bara ha händer och tår som faktiskt nuddar golvet. Jasså, lät inte det jobbigt? Ta några varv så kan vi prata mer om hur inte jobbigt det var sen ;). Den stationen är i princip som en hinderbana av Uh-det-här-är-så-äckligt-jag-vill-absolut-inte-sätta-ner-handen-i-en-pöl-av-andra-människors-svett. Vilket händer typ varje gång huuuga vad otrevligt. Förra gången jag körde det där och satte ner handen i en hel liten sjö av svett så gick det en kall kår längst med hela ryggraden och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte drabbas av en klassisk äckel-panik-attack. Ni känner säkert alla till en sån :p.
Men jobbigt är det. Ja satans vad jobbigt det är ibland. Det är under dom passen, när jag svettas och flåsar som allra mest, då jag kan drabbas av en släng av tillfällig hypokondri.
Nä, det ska inte vara såhär tungt! Ska det verkligen svida såhär i musklerna? Ska det vara såhär svårt att andas!? Nej! NÄ! Jag är sjuk... Det är det enda som förklarar varför det är såhär jobbigt. Astma...Astma, ASTMA! Jag har astma! Det är den enda förklaringen! Tusse, tusse mig! som har levt ett liv så länge utan att ha förstått att jag har astma. Vilka dåliga idrottslärare jag har haft, varför har dom inte förstått att jag har astma!? Och mina FÖRÄLDRAR!?! Va! varför har dom inte hjälp mig med det här, deras enda dotter! Kunde dom inte ha varit lite mer uppmärksamma på hur SVÅRT det är för lilla mig att andas!! Det är när jag springer runt där och tycker som mest synd om mig själv och skyller svidandet i mina lungor på ett dåligt skolsystem och ouppmärksamma föräldrar som mina egna tankar slår mig rakt över näsan och jag faktisk kommer på att: Vafasen!!! Jag har ju bara dålig kondis! Skit också....
Men det blir väl någon ordning på kondis också tror jag. Vi jag, Johan och hela gänget har bestämt oss för att springa Ferruform-milen i slutet av våren. Så har jag ingen ordning på kondisen då, finns det en risk för att det kan bli lite jobbigt.
Men nog om träning nu! Vad mer, Jo!
Jag var ensam hemma nu i helgen. Eller, det var meningen att jag skulle vara det för Johan var i Boden på en skyddsvakts utbildning med hemvärnet. Jag sover alltså hemma själv på fredag kväll, medans Johan sover med en massa andra män i en liten barack i Boden. Sen på lördagskvällen ringer Johan mig och vi pratar lite. Johan berättar att han inte har sovit direkt mycket alls, han har i stället legat vaken och lyssnat på när en rätt så korpulent och tydligen också förkyld man har andats under natten. Det var inte det att Johan tyckte att det var en rätt så intressant sak att göra, det där med att lyssna på dennes andning. Det var bara det att de öronproppar som Johan så förutseende hade packat med sig, dom hade han lämnat i en lektionssal. mindre förutseende.
Vi fortsätter att prata lite om dittan och dattan och jag säger att jag saknar honom och att livet i största allmänhet är trevligare när han inte är i Boden, som i det här fallet då , utan hemma med mig. såhär i efterhand kan jag se framför mig hur finurlig Johan lär ha sett ut där i bilen, pratandes med mig. För Johan var inte alls påväg tillbaka till barackerna som han påstod. Nej, han var på väg hem för att överraska mig! Vilket jag inte hade en susning om. Vi lägger på och jag återgår till att vara ensam i lägenheten, tittandes på TV.
Ca tio minuter från det att vi har lagt på, öppnas ytterdörren.
Nu händer allt i mig på samma gång! Jag ska försöka förklara så gott det går, mina handlingar och min känsla som uppstår nu.
En nyckel sätts ljudligt i låset och vrids om.
Jag blir totalt livrädd! I hjärtat känns det som om att en ampull med adrenalin har sprängts. Jag vet att det inte kan vara Johan. För Johan är ju uppenbarligen i Boden. Det är alltså en inkräktare. Uppenbarligen!
Ampullen i hjärtat sprängs i exakt samma mikrosekund som jag hör ljudet av nyckeln. Adrenalinet forsar ut i kroppen och känns som ett darrer i fingertoppar och fötter. Fast i en blandad förvirring mellan fight or flight gör jag en crazy ninja skydds-attack hopp i soffan. Det blir först att jag trycker mig bak mot soffan för att fly, samtidigt som andra halvan av kroppen hoppar framåt för att attackera inkräktaren. Slutresultatet blir en Hannis som är helt ihopvikt med ett ben och fot kvar i soffan, den andra foten på golvet, en hand som håller sig krampaktigt kvar i filten i soffan och en hand som vill skjuta hela kroppen framåt genom att ta stöd mot soffbordet. Ståendes såhär får jag se att det bara är min kära älskling som kommer in genom dörröppningen för att lite romantiskt överraska mig. Och ja, jo, jätteromantiskt och mysigt var det ju, efter ca en 30 minuter av att först ligga på golvet och reflektera över mina icke existerande överlevnadsinstinkter, sedan skälla lite på Johan, sedan bli glad på Johan, ligga på golvet igen och sen skälla lite till.
Romantisk överraskning?!?
Ja så kan det gå. Nu måste jag sluta, för jag måste se till att få något i magen innan CardioCrossen börjar klockan 19.
Kram Kram!
