Inget mera USA

Nej juste allihopa. Ni läste rätt i titeln. Inget mera USA. Jag får inte åka tillbaka dit. Det är väldigt ledsamt men det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Jag ska nu försöka förklara en gång för alla hur det här egentligen ligger till. Försök att hänga med nu för det är fruktansvärt knepigt.

Sverige ingår i ett program med USA som heter Visa Waiwer Program. Det betyder att vi från Sverige inte behöver ansöka om ett visum om vi vill åka och turista i USA. Utan vi behöver bara fylla i en lätt blankett på internet som heter ESTA Den måste alla fylla i utan undantag om man så mycket som ens vill mellanlanda i USA och sen få svar inom sisådär 72 timmar, efter det kan vi åka in till USA och få stanna där i max 90 dagar.
Då när vi väl är i USA så har vi helt automatiskt hamnat på Visa Waiwer Programmet.

Det som hände med mig nu var att jag först i Maj ansökte om ett turistvisum. Jag åkte till ambassaden och hade en intervju där jag förklarade vad jag ville göra i USA vilket mest faktiskt skulle vara en själslig resa för mitt välmående och att självklart upptäcka världen. Typ... Aja ni fattar, det är spännande och nytt att resa :D ! Det tyckte inte dom på ambassaden var ett rillräckligt bra mål med min resa.
Då sa dom såhär till mig: Du måste bestämma dig! Ska du jobba måste du skaffa ett jobb och alla dom papprena. Ska du gå i skolan måste du skaffa en skola och alla dom papprena. Eller om du ska vara aupair så måste du skaffa alla dom papprena.
Jaha, tänkte jag då. Det här var ju ganska knepigt. Hur ska jag kunna skaffa något av det här utan att förstkänna in eller möta varken arbetsplats eller skola?

Så jag bestämmde mig helt enkelt för att åka till USA så som alla turister får göra, få hjälp utav Jeff med alla papper och sen helt enkelt ändra min vium-status från Visa-Waiwer till ett student-visum i USA.
Det måste ju vara lättare att göra det på det sättet! tänkte jag och misstog mig så grundligt att dom nu nästan vill sätta mig i fängelse. Men men, om vi nu skulle fortsätta.

Väl i USA efter mycket om och men med skolsökanden, engelskatester och gud vet vad så verkade det faktiskt som om att vi hade alla dom papper som krävdes.
Då visade det sig finnas några få små delajer som ingen i hela värden ville upplysa oss om. Det var att när man var på Visa Waiwer programmet så finns det bara två regler!
1, man får absolut inte stanna mer än 90 dagar.
2, Man kan inte ändra sin Viusm-status.

Jaja, men nu har jag ju alla papper. Det är ju bara att jag flyger hem igen, skickar in alla papper till ambassaden och får mitt visum på ett kick! Än en gång ett frukansvärt misstag utav mig att tro något sådant...


Jag börjar med att skicka in alla papper som hade tagit oss utan att överdriva, ca tre månader att få fram och hoppades på ett snabbt svar.
Det var allt annat än snabbt. Jag mejlade till dom, jag ringde till dom. Och dagarna gick. Snart hade min skola börjat för flera dagar sen och jag var så stressad att det kändes som om att mitt hjärta fullkomligen skulle klappa sönder och ge upp inne i bröstet på mig. Jag antar att det kan hända när man har oroat sig över något och inte får något svar ända sen Maj.
Tillslut, efter mycket påtryckningar från mig och min far så verkade det som om att dom på ambassaden äntligen fick foten ur arslet ursäkta språket och tänkte; Nejmen om man inte skulle ta och titta lite på dom här papprena och sedan göra livet fullkomligt olyckligt för den där Johanna Svensson!

Så en kvinna ringde till mig ca en vecka efter att min skola i USA redan hade börjat, och hon frågade ut mig på sitt egna lilla vis. Det betyder att hon redan innan hade bestämt sig för vad hon trodde om mig och ringde endast för att så står det i bruksanvisningen att man ska göra. Den kvinnan var djävulen. Jag har då nästan aldrig i hela mitt liv stött på en sådan elak människa.
Hon frågade väldigt mycket om JD, Eloise och Max. Hur jag kände dom här barnen om jag satt barnvakt. Hon frågade också extremt mycket om Jeff, om han gav mig pengar och om ens han kände min pappa. När jag förklarade för henne hur dom kände varandra gick det till såhär:
Satan: Och den här Jeff... Hur känner du honom?!
Jag: Jo alltså. Han är en av min pappas absolut bästa vänner.
Satan: Va?????!????
Jag: Dom är vänner.
Satan: Va? Jag förstår inte.
Jag: När Jeff var 17 så var han utbytesstudent i Sverige och blev bästa vän med min pappa. Dom har hållt kontakten sen dess.
Satan: Va?
Jag: Ja.
Satan:.... Nej nej! Det där tror jag inte på!
Jag:?? Eh...Nehe... Men, ja. Dom är faktiskt vänner.
Satan: Nej! Det tror jag inte!
Jag:....

Ja och så fortsatte det. Hela samtalet ebbade ut i att vad jag än sa så svarade hon med att säga: Det är något som inte stämmer här. Du ljuger för mig. Det där tror jag inte på. Osv Osv. Tillsut spelade det abslout ingen roll vad jag sa för det var så hon svarade.
Det ät lustigt. Här har jag kämpat i princip hela livet för att vara en bra människa, att göra bra ifrån mig i skolan, att inte jobba svart, att stå emot grupptryck, att inte vara en tjuv eller idiot. Och det här var vad jag fick i svar för det. Djävulens avkomma på andra sidan luren, utövande sin fulla makt och grymhet.
När pappa som satt mitt emot mig sa att han ville prata med henne var hennes svar: Nej nej!!! Jag ringde för att bara prata med dig! Om din pappa vill säga något så får han ringa till ambassaden på rätt tid och säga det där. Klick!

Efter det samtalet var jag faktiskt helt förkrossad. Det var så obehagligt att bli behandlad som en tjuv, en terrorist som har gjort allt fel i hela världen och sen spelade det ingen roll vad jag sa.
Satan sa att det skulle ta ungefär två veckor för dom attt överlägga sitt beslut om visum. Och att jag skulle få hem ett svar med posten.

Jaha, redan där var det klart. Min skola hade börjat och alla kurser var tagna. Så ens ifall jag fick mitt nedrans visum så skulle det inte spela någon roll.


Men nu blev det ju inte så. Jag fick hem mitt avslagna visum med en förklaring att dom inte kunde godkänna det för att dom inte fann mig och mina avsikter, jovisst, Trovärdiga. Jaha, tänkte jag, och alla dom papper från MortonCollege då!? Det personliga brevet där det stod Grattis du har blivit antagen. Den där jäkla I-20 formen från skolan!? Ingenting utav det betydde något. Dom hade säkert inte ens ringt till skolan och frågat i fall jag så fint hade förfalskat papprena. Nej nej, det var ju alldeles för jobbigt.
Istället så tror dom allstå på fullaset allvar att jag, som är arbetslös och just tagit studenten, köper en biljett för flera tusen och sedan flyger till USA för att jobba svart! För att vadå?! Sedan ta alla dom miljoner dollar jag tjänar på svartkneg och köper en biljett hem igen!? Men det är ju helt Absurt!

Ja i alla fall. Inget visum. Menc inte nog med det mina vänner. Jag har nu blivit portad från Visa Waiwer Programmet. Det betyder alltså att ifall jag någonsin vill åka till USA igen så måste jag söka om ett turist-visum. Betala avgifterna igen, gå på en ny intervju och skaffa fram alla miljoner dokument och papper. Och sen är det ju inte säkert att dom godkänner det i alla fall.

Jaha! se så det kan gå! 19 år och portad från USA! Det är det nog inte alla som kan säga.


Jaja, jag pratde med Jeff och han ska skicka hem alla mina saker. Men det var innan vi hade fått reda på att jag var portad. När jag pratade med honom så var det fortfarande i förhoppning om att jag åtminstone skulle kunna åka och hälsa på igen i sommar. Men det kommer inte att ske nu. Få se vad han säger. Sist vi pratde sa han: Jag är förbannad! fast på sitt eget lilla vis.


Nu är jag istället arbetslös och söker jobb för fulla muggar. Och eftersom att jag inte är i USA längre känner jag ingen större inspiration till att fortsätta skriva i den här bloggen. Vi får väl se, jag kanske någon gång i framtiden hittar ett nytt ändamål för den. Men för en stund, är det här mitt sista inlägg..


Jag vill bara säga att det har varit fantastiskt roligt att läsa alla era komentarer och att ni kanske har haft lite glädje av min blogg!
Jag älskar er alla!
Tack och hej, leverpastej!