Psykbryt?

Hej mina trogna läsare. Klockan är för tidigt (07.15) och jag sitter helt ensam i en del i skolan som kallas för Hyllan. 
Vi ska ha ett gruppmöte och äntligen göra klart den där nedrans rapporten som jag nämnde tidigare. Men nu är det inte långt kvar på den, den blir säkert klar idag. Det måste den bli för den ska lämnas in i morgon Och sen är det bara att börja fokusera på en tenta igen. Den här gången är det tenta i Etik och vetenskapsteori. Fast inte etik-delen, utan bara vetenskapsteori delen är det tenta på.


Jag och Johan har äääääntligen flyttat! Oh den nya lägenheten är så fin! och den ligger på Östermalm! Jaha, vad säger ni om det då?  Somliga går det bra för :p Nej men ärligt, lägenheten är jättefin och stor på sina typ 60 kvadrat. Som ett slott om man jämför med lilla 37,5 som vi bodde i förut!
Köket är väl det stället i lägenheten som vi har fått till mest tycker jag. Det är ganska mycket kvar att göra i resten av lägenheten. Nåväl. Vi behöver möbler innan vi kan packa upp bananlådor och liknande.

Apropå det så var vi och handlade på IKEA i Haparanda för någon vecka sen. Köpte en skohylla, en spegel och lite småtjafs. Visste ni att man kan se Finland därifrån!? Helt stört! Johan bara: där är Finland, på andra sidan vattnet. Och det var inte mycket vatten, en liten bäck typ. Oj, så här nära har jag aldrig varit Finland.
Johan frågade om vi skulle åka över till Finland, så att jag liksom kunde bocka av det från min lista. Men då hade jag spenderat alldeles för många timmar i ett helt överfullt IKEA och var mest bara trött och ja, ja man kan väl säga att jag var lite grinig. Så jag sa att det räcker nog med att jag har sett Finland, för nu vill jag bara åka hem. Sagt var det gjort.


Om vi återgår till skolan nu då så börjar det bli ganska stressigt! Inte alls som jag skrev i det förra inlägget om att det var värsta slappa veckan. Nehe, nu kommer det ikapp en.
Oh, det hände värsta hemska grejen!
Det var det här rapporten vi håller på och skriver nu. I samma kurs Business strategy skulle vi skriva en liten mini-rapport på ca 3-4 sidor och sen ha en redovisning om det med powerpoint och hela grejen.
Så vi delade upp vem som skulle säga vad och vi övade tillsammans och allt gick bra. "jaha, vad är problemet då?"- tänker ni nog nu. Jo problemet var, att allt detta ska ske på engelska! "ja men fortfarande, vad är problemet? Du har ju varit i USA och grejer! Det stämmer att jag har varit i USA och att min engelska då var på topp om ändå en smula amerikansk i uttalet och att jag inte alls tyckte att det var jobbigt att tala detta icke modersmål till språk. Men det var längesen nu, och självförtroendet kanske har sjunkit en liten, liten aning. Men allt gick bra när vi öva. och jag tänkte: Nemas problemas!

När vi sedan ställde oss inför klassen 20 okända elever och en seminariumlärare så var det då det hemska hände.
Anton börjar, snackar om sin del, sen är det Niclas tur, sen, sen är det min tur. Jag ska prata om tre stycken hypoteser. Den första går bra. Jag säger det jag ska säga. Men den andra. Den andra!... Jag säger några meningar jag är ganska nervös, visst, men det är man ju alltid. Sen ska jag bara ta en liten konstpaus. Bara andas ett andetag. Då händer något. Jag blir som förstenad. Det känns helt plötsligt som att alla stirrar på mig, på ett dåligt sätt. Att alla dömer mig för mitt ej perfekta uttal och att alla av någon anledning så tänkte jag såhär tycker att jag är ful. Att jag ser lustig ut där jag står där framme och försöker tala engelska. Jag känner hur hjärtat börjar fullkomligen rusa, och händerna skakar. Jag säger åt mig själv att: nu måste jag skärpa till mig! Vad är det för dumheter!? Mina egna tankar till mig själv gör det bara värre och jag står fortfarande helt tyst, fast nu med ett skenande hjärta och skakande händer. Mina vänner börjar säga att "det är lugnt", "det är ingen fara", "ta det lugnt bara"
Jag står där, längst fram, inför alla dessa människor och känner hur min konstpaus har förvandlas till något helt annat. Något okontrollerbart som har tagit över hela mitt väsen och jag känner hur en tår rullar ner för kinden. Med all min kraft lyckas jag kraxa fram ett tunt, tårigt "jag kan inte..." Och en till tår börjar rulla.
Paniken är total, jag vill bara springa allt vad jag kan, ut därifrån, bort, bort. Bort från campus, bort från Luleå, in i skogarna i västerbotten och gömma mig där tills den här incidenten är bortglömd om tusen miljoner år. Seminariumläraren griper in, säger "att det är ingen fara, vi kan hoppa över hypoteserna och fortsätta". På det sättet får alltså en helt förbluffad Fia ta över, helt tagen på sängen och säkert undrandes vad tusan det var som hände med den nu snyftande Hannis!?

Detta var en hemsk hemsk upplevelse. Alla mina vänner var självklart jättesnälla efteråt och lovade dyrt och heligt att det inte var sååååå farligt. jo visst! Det tror jag också på....inte! jag ringde sedan lugnt och fint till Johan och förklarade för honom på mitt allra lugnaste och inte minsta hysteriska vis, att vi nu, på grund av min skam, var tvungna att lämna Luleå. Visst det var tråkigt, med tanke på att han har ett bra jobb och att vi båda har bra vänner här. Men det kan inte hjälpas, vi var tvungna att flytta, helst redan samma kväll. Och allra helst till ett annat land, ett land där ryktet om mina pinsamheter inte har färdas ännu.



ja så det var, minst sagt lite jobbigt. Men nu börjar mina gruppmedlemmar att rulla in och jag måste avsluta detta inlägg. Anledningen till varför jag skriver i skolan till att börja med är för att Johan och jag inte har något internet ännu. Nåväl!


Jag lovar också nu att jag ska smsa min nya adress till er allihop. jag har lovat och sedan glömt bort, men nu gör jag det.


Kram på er alla!