"For the Shire!" Också ett citat som jag gillar. Sagt av Merry och Pippin.

Jag vill börja med att säga förlåt för att det tar så lång tid mellan mina inlägg. Jag hoppas att det är okej ändå. Det är bara det att... det krävs...någonting inifrån som gör att jag blir motiverad till att skriva. För grejen är, jag vill att min blogg ska vara rolig. Visst att ni min kära familj skulle läsa den oavsett vad tror jag iallafall. Men jag vill inte att bloggen sakta ska förvandlas till ännu en såndär tråkblogg där jag skriver om vad jag har för kläder på mig och vad jag åt till middag totalt ointressant! Så, det är därför det tar lite längre tid mellan mina inlägg. Nu vet ni det :).

Vad ska jag börja med? hmmm. Vi var och såg BRUCE! Asball! Ja det var bra det. Jag är väl lite påverkad av min kära far, som i princip har spelat Bruce för mig sen jag låg i magen. Även om så är fallet, super bra show. Det var jag, pappa, David, Johan och Kaja som var och kollade. Vi stod med ståplatser, medans mamma och Thomas med mostrar och ingifta morbröder satt på sittplats och såg på showen. Björne hade fyllt 50 år :).
När man står där och försöker få sig en liten glimt av Brucan och E-street band, så kanske man önskar att man var en smula längre. Ja du. När jag stod på tå, och två huvuden helt oväntat gled isär så fick man sig en skymt av scenen. Då blev det liv i benen och jag börjar hoppa och spana ännu mera och har en helt fantastisk tid där nere i folkhavet, då jag faktiskt får se Brucan och gänget, och inte bara höra.  hela upplevelsen blir ballare när man ser var som händer samtidigt som man hör.
Så det var under ett speciellt tillfälle då Bruce och E-street band ställer sig på rad och ja typ, spelar i takt eller dansar eller vad dom gör. Vad exakt dom gör är ointressant, det faktum att dom gör det är desto intressantare. Jag står nere i havet av människor och tror att allt är normalt, när jag får syn på skärmen att något pågår!
Oooh SHIT vad jag vill se det häär!!  Jag börjar hoppa och vifta och fladdra, men ser inte så mycket mer för det. Då slår det mig, Sambon! "Johan lyft upp miiiiiig!!" skriks det i vild eufori. Johan lyfter upp mig och mycket riktigt, det händer grejer på scenen, jävlar vad det svänger!
Johan blev nog ganska trött i armarna av att lyfta mig i resten av låten medans jag sjunger, viftar, sprattlar och skriker. Nåväl, bra som attans var det.


Mer då? Vi kan gå igenom min klantighet.
Okej, såhär är det. Jag vill inte vara klantig. Det är lite jobbigt. Inte bara det att man skadar sig, man ser ju ut som en total fåne och utstrålar inte direkt sexig stabilitet. Jag vill gärna se mig själv lite som en en smidig katt eftersom att jag inte är så överdrivet stor eller har direkta supermuskler, så känns smidighet som det naturliga att besitta istället för ett klampande kylskåp. Så är icke fallet. Jag är så långt från katt man kan komma, det jag faktiskt är, är en klampande tjej med tummen mitt i handen och noll koll på lämmarna. 
Ni vet redan om cykelhistorien och dom osmidiga yoga-ställningarna. Här kommer mera.
*En annan gång jag var ute och cyklade. Det var för ett tag sen nu, så det var fortfarande snö och is överallt. Jag cyklar, kommer till en stor isplätt. Här kan man inte cykla så fort, för här går inte att svänga tänker jag och cyklar på i exakt samma hastighet. Ska svänga, iväg glider cykel. Ingen fara tänker jag och sätter ner foten, iväg glider foten. Det här går inte fort alls. Det som faktiskt händer är att jag är så gott som stillastående, cykeln glider, foten glider detta sker i slow-motion. Vilket gör det pinsammare och jag ligger mitt på en isfläck och funderar över mina val här i livet.
* En gång här hemma i den lilla, lilla lägenheten, fick jag för mig att jag skulle gå tvärs genom rummet en sån tanke! Det blir jag bestraffad för. Jag får ett tok-ryck, mitt i steget tar jag i allt vad jag pallar och kör tårna in i bordsbenet som är långt från min ursprungliga "gå-väg" Nu är det kört, alla mina tår har lossnat. Tårar och skrik, ja allt på samma gång, sprängs ur mig medans jag skuttar iväg och lägger mig på golvet, snyftandes, medans jag försöker räkna mina tår. I stolen sitter Johan och ser ut som ett frågetecken.
-"varför sparkar du på bordet?"  Bra fråga Johan.
*För några veckor sen, ska jag kolla köttbullarna i ugnen. Tar grytlappen, sätter den mot formen och lägger tummen på sidan om. Den brännskadan höll mig vaken ungefär hela natten.
* Också för några veckor sen. Jag står och diskar. Diskar ett glas, glaset går sönder och jag drar det trasiga glaset över tre stycken knogar på höger hand och trycker allt vad jag har. perfekt Panik uppstår då jag föreställer mig hur mina knogar är fyllda med raspande glassplitter och jag ringer pappa och gråter som en tvååring.
* Senast igår, jag står och diskar. Jag diskar en kniv och hackar den sylvassa kniven rakt i knogen på höger pekfinger. Skrik och panik uppstår medans jag håller om mitt jätteonda finger och gråter. Johan agerar vuxen och tar hand om mitt skadade finger. Det svider fruktansvärt mycket och jag känner mig super tussig. Helt gråtig och tussig bestämmer jag mig för att ta en paus i matlagandet och diskandet och går och sätter mig på sidan om. Duktiga Johan fortsätter att steka blodpudding och när maten snart är klar så bestämmer jag mig för att hjälpa till lite. Jag stökar undan matlådorna och försöker lite smidigt flytta på den heta stekpannan med vänster lillfinger så att matlådorna får plats. Frääss och nu är mitt lillfinger en bultande klump på handen. Jag sätter mig i närmsta hörn och kungör mellan tårarna att jag inte vill vara med längre. dumma allt! Tillbaka till tvååringen. Johan är vuxen igen och inom loppet av 15 minuter så tar han nu hand om min andra hand.
En måltid och en citodon senare, sitter jag och tycker synd om mig själv framför TVn.

Ja se där! Inte så värst smidigt.

Det börjar snart närma sig ännu en tentaperiod. blaah Det är bara att jobba på. Mycket rapporter och sånt som ska in.
Det känns att det snart är sommarlov. Jag är så skoltrött! Det är nog bara för att jag vet att det snart kommer ett uppehåll. En liten tid då man inte behöver tenta.plugga eller skriva rapporter. Hallelulja!


Vi har tittat på film. Vi har bland annat haft ett Star wars- marathon. Så nu har vi gått igenom alla dom filmerna. I varje film så är det vissa citat jag bara sitter och väntar på. Och när dom väl kommer blir jag helt lyrisk och säger citatet om och om igen. hum, normalt?
Mina absoluta favoritcitat i Star Wars:
Obi Wan Kenobi: "You were the chosen one!!"
Yoda: "Do. Or do not. There is no try"
och klassikern som många säger fel. Såhär är den!
Darth Vader: "Luke, join the dark side"
Luke: "Never! You killed my father!"
och det är här många tar fel. Såhär är det.
Darth Vader: "No, I am your father."
Ööh, nördigt? Svar ja!
Andra filmer vi har sett nu senast är  Star trek! Fasen vad bra dom är. I torsdags såg vi den nyaste filmen och i lördags var vi på bio och såg den som går på bio nu. Superbra!  Jag kanske håller på att förvandlas till en nörd? Nä, vad dum jag är. Jag har ju alltid varit en nörd! :D

Så, på grund av dessa filmer som just nu sitter i min hjärna och vägrar lämna området, har jag bestämt mig för ett nytt karriärval. Strunt i det här med ekonomi, jag ska bli en utbildad jedimästare, tjänstgörande som kapten på the USS (starhip) Enterprise och på sidan om ska jag vara en schweizisk chokladmästare! Perfekt.

Nästa gång hade jag tänkt att lägga in lite bilder på den lilla, lilla lägenheten efter påtryckningar :p

Live long and prosper