Tentor.. Nu igen?

Hej.

Nu känns allt mycket bättre jämfört med mitt senaste inlägg. Så det är skönt.


Det är tenta-period nu igen! Känns som att jag inte gör något annat än att skriva tentor.. Jag har tre tentor som ska skriva den här gången. fy fasen. Det är tenta i tillämpad Mikroteori nu på fredag imorgon, omtenta i Inledande Extern Redovisning på lördag morgon och tenta i Makroteori på onsdag nästa vecka.
phioo, snacka om att dom små grå jobbar på högvarv just nu! Nationalekonomin mikro+makro känns helt okej, det är den där satans redovisningen som skruvar till allting! #*^%"!  "svordomar" 
Men men, jag kan inte göra mer än vad jag gör, helt enkelt. Det får gå som det går.


Förra helgen så var Johan och jag nere en snabbis och gick och tittade på Johan Glans föreställning tillsammans med Mamms, Thomas, David och Kajja. Det var en julklapp som vi alla barnen hade fått från Mamma och Thomas.
ASKUL!!  Fy fasen alltså! Det var 90 minuter oavbrutet asflabb! Ja jäklar vad roligt det var. och god mat var det också.
När vi var där och Johan Glans står på scen. Så prata han lite med publiken. Lite sådär ni vet : "hur mår ni idag?" och saker som " Har ni varit i Danmark?" Ja men massa sånt där. Och alla i publiken svara och skratta.
Mm inget konstigt med det tycker ni. Och nä! Det är det ju inte.
Det är då det här sker:
Glans har gjort kanske halva sin show och jag har ont i ansiktet av att ha skrattat så mycket. Det är då han säger och kom ihåg nu att alla i publiken har liksom "svarat" honom innan
"Ja, och nu hade jag tänkt att prata lite om mitt sexliv." Och så tittar han lite pilemariskt ut på publiken, som om att han vill att vi ska svara.
Jag skriker ju på en gång ut -"WOOHOO!"
Och resten av publiken är helt KNÄPPTYST! 
Ah, men komigen liksom! Jag brukar inte tycka att saker är pinsamt, men det där var lite pinsamt. Hela salongen vände sig om och tittade på mig, och där satt jag som ett fån. Jag tycker ju inte att det är så fantastiskt intressant att få reda på en medelålders mans sexliv! Jag bara rycktes med! Jag trodde ju verkligen att alla andra också skulle skrika och busvissla och grejer!
Glans svarar -" Ja, en vänlig själ därute."
Ja där ser man. Finns inte så mycket att göra än att gilla läget.


Något annat som har hänt är att jag har blivit testad av dom högre makterna. Jajamen!
Det hände för några veckor sedan, jag satt på en utav dom sista föreläsningarna som vi hade nu innan tentaperioden började.
Jag kom in till föreläsningsalen lite senare än mina klasskamrater, inte försent, utav bara lite efter dom. Och då är det fullt på den längan som dom sitter, så jag tänkte att nåväl, jag sätter  mig framför dom, jag är ju ändå en vuxen kvinna och jag klarar av att sitta för mig själv!. Lätt var det gjort. Jag satte mig på raden framför.
Då kommer två killar som jag inte känner och sätter sig brevid mig. Inget konstigt med det.
Fösta halvan av föreläsningen går, utan några konstigheter eller missöden. Det är dubbelföreläsning, så den började 8.15 och slutade 11.45.  Det blir en paus ungefär mitt i och folk går på toa, träcker på benen, köper kaffe osv.
Det är sen, när föreläsningen börjar igen, som även testet börjar!...
Killen som sitter brevid mig, nått har hänt! För på varje inandning han gör, visslar hans näsa!
Det är inget litet vissel. Det är modern av alla visslingar!
Jag tror där och då, att jag helt seriöst, skulle gå upp i atomer för att sedan sprängas!
Vad är det frågan om!? Hör han inte själv hur mycket hans nedrans näsa låter!!???!? Han måste ju höra det! Och hans vän, han som sitter brevid honom, hör inte han hur mycket det låter?
Tillslut är det som att alla andra ljud i hela universum har försvunnit. Det enda som mina öron är kapabla att höra är detta nu dånande vissel. Visslet, tränger in i mina öron, in i hjärnan och gör mig oförmögen till något annat än att höra på visslet.
Det tog hela min självdiciplin att inte ställa mig upp och skrika rakt ut i vild förtvivlan "Rätta till snorkråkan! Hör du inte att du visslar!?
Men det gjorde jag inte, istället satt jag, i en och en halv timme, och lyssnade inte på föreläsningen, utan på visslet.
Efter föreläsningen var jag helt slut i sinne och kropp.


En annan sak som hände här förut är att:
Johan tog ju med sig våra cyklar när han kom upp senast. Så jag har börjat cykla till skolan Här i Luleå kan vi inte vänta på sommaren för att cykla, här cyklar vi året runt.
Och förresten, att cykla i nysnö eller snöstorm är inte att rekomendera. Det har jag försökt mig på. det är som att cykla i väldigt lös sand, ölands-sand. Sjukt jobbigt. Hade nog varit lättare att bara slänga upp cykeln på ryggen och springa till skolan. Pax för att inte göra det igen.
Ja precis, jag cyklar till skolan.
Min cykel beter sig lite konstigt. Jag vet inte om det beror på kylan eller vad det är, men den "knäpper" sådär som cyklar gör när man växlar. Då liksom, knäpper den till. Bara det att min cykel gör det typ hela tiden och utan att jag ens växlar. Det är som om att den håller på och hoppar mellan två växlar utan att aldrig riktigt byta växel, bara hoppa emmelan.
Det resulterar i att ibland, i ett sådant "knäpp" så är det ingen "tyngd" kvar i pedalerna. Det är som att det kan gå ett helt pedal-varv utan att den "drar med sig" cykeln. Jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Jag kommer där, cyklandes i full fart ståendes på cykeln för att det ska gå superfort, när ett knäpp, inträffar. Det som händer då är att mitt högra ben, som står på pedalen i det högsta läget, inte har någon tyngd bakom sig, och åker då ner superhårt. Det vänstra benet, som då ska trampa upp pedalen, är inte riktigt beredd på det här. Så, höger ben, trampar ner asfort och hårt, och vänster ben flyger rakt upp och jag kör in knät i styret... Aj.
Japp, det vara bara att fortsätta och trampa på, men nu med ett saftigt blåmärke på vänster knä.

Något liknande hände sedan dagen efter. Jag Cyklar fram i en hejdundrandes fart och ett "knäpp" sker. Fast den här gången är det höger ben som inte riktigt hänger med på noter. Höger ben är högst upp på pedalen, knäppet sker, med all min kraft kör jag då foten rakt ner. Foten glider av pedalen och slår i marken med tårna först. Jag faller framåt över styret, med vänster fot på ena pedalen och höger fot släpandes i backen.
Min enda tanke var: Hoppas för guds skull ingen ser mig nu! Tillsammans med: Upp med foten! Upp med foten! Upp med foten! 
Tillslut fick jag upp foten och cyklade vidare.

Allt det här har lätt till att jag inte så gärna står och cyklar längre.


Ja vad mer.. Jo!
Johan är med sina vänner i Dublin och förlustar sig. Han kommer nog ha askul! Det var längesen bara han och hans killkompisar var med varandra.
Det är väl lika bra det. Jag kommer ändå bara att sitta här hemma, plugga, bli arg som en hungrig björnmamma med tandvärk över redovisningen, och vara sådär halvrolig att umgås med.



Påsk ska firas hemma hos Johans familj i Skellefteå i år. Så tyvärr kommer vi inte ner under påsk. Men jag har fått jobb i Stockholm under sommaren, så då är jag hemma! :)


Tänk på mig nu under tentorna. Jag kommer behöva all kraft jag kan! :)


Kram på er alla trogna läsare.