Stök och bök

Hej igen!

Ja nu sitter jag här på förmiddagskvisten det är ett ord. Förmiddagskvisten. Om det inte är ett ord på riktigt så skapar jag det nu, gillar klangen och dricker en kaffe. Jag har inte ens orkat sätta på mig ordentliga kläder. Men vem bryr sig om det egentligen? Det är ju bara jag hemma och bara jag som ska umgås med mig själv idag.
För att här är det lugnt som en filbunk! Seriöst... Ingenting jag direkt kan göra i skolan just nu. Det jag kan göra har jag redan gjort och resten måste vi göra tillsammans i ett grupparbete, vilket vi har ett möte om imorgon gruppen heter de fem legenderna (som den animerade filmen, vilken jag inte har sett ännu) hehe. Ja.. nåväl! Vart var jag?.. Såhär går det när kaffet ännu inte är uppdrucket! Nä men skärpning! Jag har inte så mycket att göra idag. Ja juste, där var jag! Det som jag däremot ska göra är att fortsätta att flyttpacka.
Boii vad det är stökigt här! Bananlådor och militärutrustning överallt! Johan är ju med i hemvärnet och dom hade en övning här förra helgen.

Ja! Den historien är ju lite rolig faktiskt.
Tänk er en tid, innan jag och Johan fick veta att vi skulle få flytta till en större lägenhet. Tänk er en tjej mig som är på bristningsgränsen av vad hon klarar av i stök-väg och jag har ändå en hööög stök-tröskel-nivå. Jag klarar av ganska mycket stök. Lägenheten är för liten och antalet prylar i lägenheten är för många. Jag sitter i fåtöljen och försöker med all min kraft ignorera alla prylar som inför mina ögon känns det som växer, förökar sig, sprider ut sig och täcker varenda mikromillimeter av "ledig" yta.
Jag andas lugnt, försöker att fokusera på den dåliga amerikanska såpan på TV, trycker tillbaka det hysteriska anfallet av nu-orkar-jag-inte-bo-såhär-längre-jag-slänger-ALLT!
In kommer min kära sambo och ser en tillsynes lugn och tillfreds flickvän sittandes i fåtöljen.
Johan utbrister i glad och exalterad ton:
Johan: Jag har fått min utrustning från hemvärnet nu! (ler stort)
Jag: Okej. Va!? Utrustning? Hemvärnet?!!?! Okej okej. Lugn, andas! Det är säkert inte så mycket. En cammo-färgad jacka och et par skor.. MAX! Andas in, andas ut.
In kommer en extremt glad och och lycklig Johan släpandes på och det här är sant en stor bag som en sån där ishockey-trunk i storlek en hjälm, ett par gigantiska kängor, ett par lika gigantiska stövlar, en stor ryggsäck med massa grejer fastspända på, en jacka och en konstig väst med fler grejer fastspända på.
"Titta! Vad smarta och bra grejer." säger Johan och dumpar allt i en hög på den lilla lediga ytan som fortfarande existerar i lägenheten.
 Jag får vid det här laget ett slaganfall och håller på att dö där i stolen.
Jag: Men?... Vad...? VA!?.. Vad är det här!?
Johan: Det är min utrustning.
Jag: Men... Men... Men.... Vad mycket! Måste verkligen vi ha det här hemma? Kan inte hemvärnet ta hand om grejerna? Ni är ju bara på övningar typ vadå, två gånger om året! Behöver ni verkligen allt det här?!
Johan: Men Hannis! prat prat prat, visar vad alla grejer är bra för och förklara för mig att det är absolut nödvändigt med alla grejer och att vi måste ha det hemma. Förresten så är det dubbla utrustningar. Jag har exakt lika mycket till i bilen.
Jag. Sa han just dubbla!? jag måste ha hört fel....VA? andas in, andas ut. 
Huhu, nu gråter jag inombords, tårarna bara rinner på insidan. Men Johan! Vart ska vi ha allt det här!?
Johan Inte vet jag. Typ förrådet.
Jag: Men det är ju fullt!! Vilket är sant, förrådet är helt proppfullt och det går inte ens in en tändsticksask.
Johan. Hmm.

Det här slutade med att alla grejer har fått bo mitt på golvet i våran inte allt för stora lägenhet.

Men nu ska vi ju äntligen flytta snart och då ska seriös rensning av alla prylar ske!
Så det ska jag fortsätta med idag. Två bananlådor och en resväska ska packas.

Sen ska jag väl göra mig respektabel också, tillslut. För när Johan har jobbat klart ska vi åka in till centrum och köpa glasögon. Japp, jag ska ha glasögon. Inget stort. Såhär tror jag att det var: -0.25, 90 grader, båda ögonen Jag behöver alltså inte glasögon, men jag kan ha det om jag vill. När jag fick testa glasögon hos optikern där förut så var det ett riktigt Hallelulja-moment! jag kan se igen! Det är framförallt i föreläsningssalen jag inte ser någonting känns det som.


Allt dessa storslagna planer kan ju självklart endast sättas i verket under förutsättningarna att jag kommer upp ur stolen.
Jo förstår ni, jag tränade i måndags, för första gången sen mitten av juli. Och idag, idag har jag träningsverken of doom! Shit! Att gå på toaletten är kanske det smärtsammaste! Jag kommer inte ner, när jag väl har gjort det så är trycket mot låren extremt smärtsamt, och sen kommer jag ju inte upp. sjukt opraktiskt.
Men, som man bäddar, får man ligga!


Nä, nu måste jag ta tag i saker.

Kram på er alla!