Hej hej.
Livet rullar på. Det är faktiskt ganska svårt. Jag pluggar en kurs som heter financial management som är så svår att jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hm.. Nåväl. Låt mig berätta om lite annat istället. :)
Inte så lång efter att jag precis hade anlänt till Wien så var det ett evenemang som översätts ungefär till Lång natt för museum typ. Det går alltså ut på att en gång per år, så säljs det en biljett för ett väldigt förmånligt pris, som gör att man kan gå in på alla museér i hela Wien. Kvällen börjar klockan 18 och fortsätter till 01. Det gjorde jag. Jag gick till sammanlagt fem museér och en kyrka. Det var i alla fall precis i början av kvällen och jag besökte naturhistoriska museét. Det är väldigt fascinerande. Tänk att för 600 miljoner år sedan det är så längesen att det går inte att föreställa sig, så var det en liten mollusk, som av någon anledning hamnade på havsbottnen, segmenterades och nu står jag, idag, och tittar på den mollusken. helt stört!. Nåväl, det är fortfarande rätt så tidigt så det är inte så mycket människor där inne ännu. Jag har just tittat på mollusker och andra fossiler och börjar komma in lite mer nutid. Det ska sägas att alla montrar är väldigt gamla och fina i trä och glas. De är byggda typ som en skolbänk med ett skåp ovanför. Så man kan kolla "ner" i montern som är i typ midjehöjd och sen upp i skåpet som är typ i huvudhöjd. Jag går i alla fall runt bland alla dessa hundratals montrar och har börjat komma till fossiler av gamla fisk-ödlor. Typ precis när fiskarna började utvecklas och gå upp på land.
Jag går där, är djupt koncentrerad och fascinerad över alla dessa fossiler. Jag fokuserar bara på den montern jag har precis framför mig medans jag går längst raderna. Alla fossiler och skelett är i gråa och bruna toner i sten. Det jag inte visste var att lite längre fram, så hade de gjort en liten rolig grej för att illustrera hur dessa varelser som just börjat gå upp på land såg ut. De hade gjort en modell av en fisk-ödla, som "kröp upp" ur montern, där glaset på montern typ representerade vatten. Det är alltså en väldigt färggrann stor jäkla ödla, där halva ödlan fortfarande är kvar i montern medans andra halvan är påväg upp genom ett hål i glaset. Så när jag står alldeles intill den här jäkla ödlan, ser jag den i utkanten av mitt öga, blir jag så jäkla as-rädd att jag hoppar bakåt och skriker ett ljust panikslaget skrik. Jag inser såklart mitt misstag i samma stund som det sker. Men som ni nog förstår är det svårt att rädda en sån situation och fortfarande verka världsvan och cool. Jag stänger munnen, kväver resten av skriket, lägger märke till allt adrenalin som pumpar i kroppen och försöker trycka ner min fight or flight instinkt. Jag tittar runt mig, lite allmänt sådär och hoppas att ingen sett mig. Och ja, jag klarade mig ganska bra faktiskt, det står en tant några rader längre bort och ser en smula förvånad ut, men det är allt. Jag ler mot tanten, pekar lite fånigt mot den gröna ödlan och smiter snabbt därifrån. OOH Yeah, värdigheten i behåll!
Det var också under den här natten jag lade märke till hur dyrt kaffet är, och hur billigt vinet är. Jag kände mig väldigt Wiensk och tänkte: Mhm, en liten fika med en tårtbit och cappuccino (eller Melange som det heter här) skulle sitta fint. Jag är ju inte den som är den utan jag tar ju seden dit jag kommer. Bom! Världsvan! Tänkt och gjort, jag sätter mig i ett café i konstmuseet och beställer en black-forest cake och en melange. Det är efter att jag beställt som jag tittar lite i menyn. Se på fasen. Melange=3.90 EUR, Glas vitt vin (närproducerad Gruner veltliner)= 2.30 EUR. Jahaja.
Jag har ännu en gång visat att det inte spelar någon som helst roll att jag har mer eller mindre tränat regelbundet sen jag var 15 år, jag har fortfarande ingen som helst kontroll över mina lemmar. På en och samma dag lyckades jag skada båda mina knän. Det är konstigt, jag som aldrig skadar knäna, det är oftast fingrar, armbågar och tår som råkar illa ut. Det går till på följande vis: Jag sitter på den tidiga lektionen och försöker att inte somna. Det är en tre timmar lång lektion på tisdagsmornar med start klockan 08.00. Bänkarna är riktigt obekväma, Tänk er typ kyrkbänkar i rader. Jag börjar få ett riktigt jobbigt och smärtsamt fall av trä-rumpa och ska försöker variera min position så gott det går. Jag tänker att jag bara ska glida ner lite. pang! Mitt högra knä slår rakt in i "balken" som håller upp raden framför mig. AJ! Men vad ska man göra, jag satt ju i princip still, och nu har jag ont i knät, typiskt. Bara att låtsas som ingenting och fortsätta försöka koncentrera sig på föreläsningen.
Det som sedan hände med mitt vänstra knä var inte riktigt lika diskret... Det var på en annan föreläsning lite senare samma dag. En föreläsning som går ut på diskussion och att man ska prata inför klassen. Det är en mycket mindre klass, litet klassrum, färre elever (kanske 20 stycken) och här är det vanliga bord och stolar på rad. Jag sitter i mittersta raden av tre. Professorn har just slutat prata och det är dags för ett par killar att gå upp och hålla sitt seminarium. Jag är så törstig att jag håller på att avlida. Jag gör en snabb övervägning, 30 minuter kvar av lektionen, nej jag behöver vatten nu. Så jag tar min tomma vattenflaska som jag ska fylla på, och pressar mig på sniskan så smidigt som möjligt mellan alla bord, stolar, elever, ryggsäckar mm. Kommer ut utan incidenter, springer och fyller på vattenflaskan utan incidenter. Kommer tillbaka och ska pressa mig lika smidigt, tillbaka till min plats. Nu känns det lite bråttom för killarna är redo att börja prata. Så jag försöker skynda mig lite. KLANG!! Det är ljudet som uppstår när mitt vänstra knä smäller rakt in i kanten på ett bordsben. Det gör så satans ont. mycket mycket ondare än det som hände mitt högra knä. Den plötsliga smärtan får mig att vika mig lätt dubbel, utbrister ett spontant "aj fan!. Det blir totalt knäpptyst och typ alla stirrar på mig. En tjej frågar lite försiktigt: "Oh shit, are you okey?" Jag:"oh yes no worries, I´m fine! Men grejen är att jag är inte "fine" Smärtan i knät går liksom inte över. Det bara fortsätter att göra ont. Jag linkar vidare till min stol, sätter mig ner och har ont i knät. Men gå över nån gång! Vad händer? det gör fortfarande ont. Aj aj aj. Senare när jag kom hem så gjorde det fortfarande och och jag hade ett saftigt blåmärke rakt på knät. Gjorde ont varje gång jag böjde det.
Så! Varför spendera så mycket tid på träning om jag aldrig någonsin ska bli medveten om vart mina egna kroppsdelar befinner sig!? orättvist.
Det var allt för denna gång.
Kram på er.
lördag 8 november 2014
tisdag 21 oktober 2014
Ich bin aine Wiener!
Ja, Wien var det då alltså!
Det var längesen jag skrev, men det har vart gaaaaaanska mycket nytt att ta in. Vilket lämnar lite tid, ork, lust, energi, vilja, inspiration, till att skriva i bloggen. Men nu så!
Ja på tal om det. Jag har haft en hjärn-fis. Trodde att en av mina inlämningsuppgifter hade deadline nästa måndag...NAHAA! Så var det inte. Det är deadline redan nu på måndag. Vilket betyder att jag har just nu så mycket att göra att jag bestämde mig för att skriva i bloggen istället. *snyftar i vild förtvivlan*
Nej men, ja ni vet Stressigt! Minst sagt.
Det om också hände var att efter sex dagar i Wien så pajade min hårddisk. Dubbelsuck.. Men min kära, effektiva pojkvän köpte en ny dator till mig illa kvickt, sände den hit, och nu är den här. Tack alla som har bidragit till den! För vad jag förstår, att trots mina protester så är detta nu en julklapp till mig från er alla. Tack.
Vad mer ska jag säga? Jag har det som sagt var stressigt. Jag läser sammanlagt sju kurser. Inte för att jag vill jag vill inte utan för att jag måste. Sju kurser är väldigt mycket för en liten icke stresstålig flicka från Sverige. Jag måste läsa 30 högskolepoäng medans jag är här. Och wiihoo, tur för mig så har de tysktalande länderna bestämt sig för att ha ett skolsystem där kurserna är värda melan 3-4 hp. Perfekt. Jag har hittat en kurs som är värd 8 hp. Men det blev ändå sammanlagt sju stycken olika kurser.
Jag har inte jättemånga vänner, ganska få faktiskt. Men det är en tjej som jag umgås med som är trevlig och rolig. Hon heter Myon uttalas Mion och hon kommer från Korea. Vi har varit ute och fikat, ätit, gått ut och dansat lite också.
Det som är grejen i Wien Österrike och en massa andra länder också är att det är tillåtet att röka inomhus på typ Cafeér, restauranger, pubar, ja överallt egentligen. Det här är ju jag inte så van med som ni säkert förstår. Och som ni alla vet tycker jag att cigaretter är ganska äckligt bljää, äckelpäckel! Men men, vi är ute och dansar och det är en ridå av cigarettrök på klubben. När jag väl är för trött betoning på för, för att dotter till min far som jag är, så trött är jag så fort klockan har slagit 20 oberoende av hur många timmars sömn jag har haft kvällen innan så tar jag mig hem där runt 01 tiden. Det är när man kommer bort från klubben, bort från rökridån och alla svettiga dansande människor, som man riktigt käner hur mycket man stinker. Det sitter överallt! Det luktar och känns som en hinna med äckel på huden, som man bara vill dra bort. Och håret! Håret! Det stinker allra värst!!... Så vad gör man då när man kommer hem, helt slut, hungrig, salongsberusad, har ont i fötterna och är så trött att man på riktigt tror att om man blinkar till så skulle man somna rakt uppochner ståendes där man står med ena skon slängd tvärsöver rummet och vänster hand som febrilt försöker få av strumpan på ja olyckligtvis den foten du fortfarande har skon kvar på? Går man och lägger sig? Får man den sömn man så desperat behöver? Nej! Nej, för nu måste man duscha! Man kan absolut under inga som helst omständigheter lägga sig ner på sin kudde, sitt lakan och smitta sin säng med den äckelpäckliga lukten. Under inga som helst omständigheter, det luktar seriöst så äckligt om mitt hår att jag nästan kräks. In i duschen bara. Som ni alla vet säkert så har jag låtit mitt hår växa ut. Ni har väl alla sett mig vet hur det ser ut. Det är långt, spretigt och gör aldrig som jag vill. Och det tar, en hel jäkla evighet att duscha det! Har man tur, kanske hela den processen med in i duschen, shampoo,skölja, balsam, skölja, ut ur duschen, torka, borsta, smörja och smörja lite till för jag har en hud som förvandlas till fnöske om jag inte använder löjliga mängder hudkräm, framförallt efter duschen tar en timme om man har tur.
Jag gnällde över det här till mamma över skype och jag sa saker som: Whää, du vet inte hur det är. Du har aldrig festat och luktat unkskunk och måste ställa dig och duscha missenassen när du vara vill sova! Och mamma svarar lite fint: Är du knäpp eller?! Jag festade på 80-talet! Då var det inget rökförbud i Sverige. Det spelar ingen roll hur sen/tidigt det är, hur trött man är eller hur jäkla packad man är, man ställer sig i den där duschen! Mamma, förlåt, jag hade ingen aning om vad ni gick igenom på det ociviliserade 80-talet. Nu förstår jag vilken jäkla pärs det måste ha varit att festa på den tiden. I salute you.
Om jag har råkat göra någon upprörd över mina kommentarer om att rökning är äckligt så vill jag säga Ja det är jäkligt äckligt och om du röker så skäms! Sluta genast upp, det är äckligt och ohälsosamt på så många nivåer.
Jag höll på att försova mig i måndags. Det var väldigt längesen jag försov mig så mycket att jag faktiskt kom försent. Kan inte ens minnas när det var senast. Men i alla fall. Jag har ställt klockan på 07.00. Jag har föreläsning som börjar klockan 10. Det betyder att jag måste lämna lägenheten runt 9.15 för att hinna. Jag tänkte gå upp tidigt, dricka en kaffe och svara på massa mejl. Klockan ringer, jag snoosar en liten stund som sig bör och sen tänker jag: Okej, dags att stiga upp. Sen och nu svär jag vid alla högre makter blinkar jag. Den här blinken visar sig vara i ungefär två timmar. När jag har blinkat färdigt tänker jag skumt, min kropp känns lite annorlunda än vad den gjorde för en mikrosekund sedan och är det inte lite ljusare i lägenheten? Panik. Tittar på klockan- hon är 9.10. Fort, fort, foooort! Det här är ingen övning, på med kläder, skit i kaffet snyft spring till tunnelbanan. Jag hann. Men ändå, blev inte många mejl skickade den morgonen.
Nej men älskade familj. Nu måste jag sova. Vi hörs snart igen. Kram på er.
Det var längesen jag skrev, men det har vart gaaaaaanska mycket nytt att ta in. Vilket lämnar lite tid, ork, lust, energi, vilja, inspiration, till att skriva i bloggen. Men nu så!
Ja på tal om det. Jag har haft en hjärn-fis. Trodde att en av mina inlämningsuppgifter hade deadline nästa måndag...NAHAA! Så var det inte. Det är deadline redan nu på måndag. Vilket betyder att jag har just nu så mycket att göra att jag bestämde mig för att skriva i bloggen istället. *snyftar i vild förtvivlan*
Nej men, ja ni vet Stressigt! Minst sagt.
Det om också hände var att efter sex dagar i Wien så pajade min hårddisk. Dubbelsuck.. Men min kära, effektiva pojkvän köpte en ny dator till mig illa kvickt, sände den hit, och nu är den här. Tack alla som har bidragit till den! För vad jag förstår, att trots mina protester så är detta nu en julklapp till mig från er alla. Tack.
Vad mer ska jag säga? Jag har det som sagt var stressigt. Jag läser sammanlagt sju kurser. Inte för att jag vill jag vill inte utan för att jag måste. Sju kurser är väldigt mycket för en liten icke stresstålig flicka från Sverige. Jag måste läsa 30 högskolepoäng medans jag är här. Och wiihoo, tur för mig så har de tysktalande länderna bestämt sig för att ha ett skolsystem där kurserna är värda melan 3-4 hp. Perfekt. Jag har hittat en kurs som är värd 8 hp. Men det blev ändå sammanlagt sju stycken olika kurser.
Jag har inte jättemånga vänner, ganska få faktiskt. Men det är en tjej som jag umgås med som är trevlig och rolig. Hon heter Myon uttalas Mion och hon kommer från Korea. Vi har varit ute och fikat, ätit, gått ut och dansat lite också.
Det som är grejen i Wien Österrike och en massa andra länder också är att det är tillåtet att röka inomhus på typ Cafeér, restauranger, pubar, ja överallt egentligen. Det här är ju jag inte så van med som ni säkert förstår. Och som ni alla vet tycker jag att cigaretter är ganska äckligt bljää, äckelpäckel! Men men, vi är ute och dansar och det är en ridå av cigarettrök på klubben. När jag väl är för trött betoning på för, för att dotter till min far som jag är, så trött är jag så fort klockan har slagit 20 oberoende av hur många timmars sömn jag har haft kvällen innan så tar jag mig hem där runt 01 tiden. Det är när man kommer bort från klubben, bort från rökridån och alla svettiga dansande människor, som man riktigt käner hur mycket man stinker. Det sitter överallt! Det luktar och känns som en hinna med äckel på huden, som man bara vill dra bort. Och håret! Håret! Det stinker allra värst!!... Så vad gör man då när man kommer hem, helt slut, hungrig, salongsberusad, har ont i fötterna och är så trött att man på riktigt tror att om man blinkar till så skulle man somna rakt uppochner ståendes där man står med ena skon slängd tvärsöver rummet och vänster hand som febrilt försöker få av strumpan på ja olyckligtvis den foten du fortfarande har skon kvar på? Går man och lägger sig? Får man den sömn man så desperat behöver? Nej! Nej, för nu måste man duscha! Man kan absolut under inga som helst omständigheter lägga sig ner på sin kudde, sitt lakan och smitta sin säng med den äckelpäckliga lukten. Under inga som helst omständigheter, det luktar seriöst så äckligt om mitt hår att jag nästan kräks. In i duschen bara. Som ni alla vet säkert så har jag låtit mitt hår växa ut. Ni har väl alla sett mig vet hur det ser ut. Det är långt, spretigt och gör aldrig som jag vill. Och det tar, en hel jäkla evighet att duscha det! Har man tur, kanske hela den processen med in i duschen, shampoo,skölja, balsam, skölja, ut ur duschen, torka, borsta, smörja och smörja lite till för jag har en hud som förvandlas till fnöske om jag inte använder löjliga mängder hudkräm, framförallt efter duschen tar en timme om man har tur.
Jag gnällde över det här till mamma över skype och jag sa saker som: Whää, du vet inte hur det är. Du har aldrig festat och luktat unkskunk och måste ställa dig och duscha missenassen när du vara vill sova! Och mamma svarar lite fint: Är du knäpp eller?! Jag festade på 80-talet! Då var det inget rökförbud i Sverige. Det spelar ingen roll hur sen/tidigt det är, hur trött man är eller hur jäkla packad man är, man ställer sig i den där duschen! Mamma, förlåt, jag hade ingen aning om vad ni gick igenom på det ociviliserade 80-talet. Nu förstår jag vilken jäkla pärs det måste ha varit att festa på den tiden. I salute you.
Om jag har råkat göra någon upprörd över mina kommentarer om att rökning är äckligt så vill jag säga Ja det är jäkligt äckligt och om du röker så skäms! Sluta genast upp, det är äckligt och ohälsosamt på så många nivåer.
Jag höll på att försova mig i måndags. Det var väldigt längesen jag försov mig så mycket att jag faktiskt kom försent. Kan inte ens minnas när det var senast. Men i alla fall. Jag har ställt klockan på 07.00. Jag har föreläsning som börjar klockan 10. Det betyder att jag måste lämna lägenheten runt 9.15 för att hinna. Jag tänkte gå upp tidigt, dricka en kaffe och svara på massa mejl. Klockan ringer, jag snoosar en liten stund som sig bör och sen tänker jag: Okej, dags att stiga upp. Sen och nu svär jag vid alla högre makter blinkar jag. Den här blinken visar sig vara i ungefär två timmar. När jag har blinkat färdigt tänker jag skumt, min kropp känns lite annorlunda än vad den gjorde för en mikrosekund sedan och är det inte lite ljusare i lägenheten? Panik. Tittar på klockan- hon är 9.10. Fort, fort, foooort! Det här är ingen övning, på med kläder, skit i kaffet snyft spring till tunnelbanan. Jag hann. Men ändå, blev inte många mejl skickade den morgonen.
Nej men älskade familj. Nu måste jag sova. Vi hörs snart igen. Kram på er.
torsdag 14 augusti 2014
En sommar senare
Japp nu är det alltså väldigt längesen jag skrev igen, som ni säkert vet. Ja det var faktiskt så längesen att pappa som satt på muggen kände sig tvungen att ringa och påminna mig om hur längesedan det var. För att sedan be mig att skriva lite antagligen för att bli underhållen nästa gång det är dags att gå :p.
Jag tar allt lite hipp som happ, för ja, visst har det hänt grejer. Det gäller bara att minnas dem, sortera och sedan skriva ner det som känns kanske lite extra nämnvärt.
Jag klarade båda mina senaste kurser. Booojhaaaa! Inga omtentor eller restuppgifter för den här tjejen!
Fast jag måste säga, den ena kursen satt långt in! Det var en kurs som var helt på engelska och hette: international business environment med en jenkare till professor. Jodå, han var ganska jenkig. Fast än det första han diskuterade i klassen var just stereotyper och förutfattade meningar.
Han påminde mig ganska ofta om Jeff, såg lite likadan ut, Han kommer från Michigan så de har typ samma dialekt, och samma No time for bullshit-attityd. Han var bra. Nåväl! I hans klass var det ingen tenta utan en gruppuppgift. Vi var stora grupper mellan 7-9 personer, killar, tjejer och utbytesstudenter var tvugna att blandas hejvilt. I vår grupp var det jag och 6 till, varav två utbytesstudenter, en äldre karl, en slacker person som gör så lite som möjligt så mycket som möjligt, en kille vars komunikationsbegåvning var sådär, en bra hårt arbetande tjej som heter Anna-Leena och jag. Tillsammans hade vi sju, kanske fem olika scheman att rätta oss efter. Vi skrev alltså ett arbete på ca 80 sidor varav ungefär 55 av dessa jag och Anna-Leena var tvungna att skriva, skriva om, rätta, mm plus att fixa alla jäkla referenser, dagen innan due date! Det spelade som helst ingen roll att vi fint allihopa kom överens om på första mötet att alla lägger in referenser enligt APA referensteknik medans arbetet pågår. Jadå det skulle alla göra. Visste alla hur det gick till? Jadå det visste alla. Var det en enda person som gjorde det, framför allt gjorde det rätt? Jadå, jag och Anna-Leena...suck.
Skönt i alla fall att den skiten nu är över. Nästa gång tänker jag fasen intervjua alla som vill göra ett grupparbete med mig: Hej ursäkta, jag förstår att vi kanske ska göra ett grupparbete tillsammans. Jag måste bara ställa några standardfrågor till dig för att veta om det här samarbetet kommer att fungera eller ej. Är du en slacker? Säker på det? Vilken ambitionsnivå ligger du på? Kan du referera enligt APA, den referensteknik vi nu lärde oss för två år sen och har använt sedan dess? Jasså? Ok.. Du behöver nu endast skriva en liten uppsats på ca 500 ord om varför just du ska jobba med mig. Totalt standard! Jag förväntar mig den mejlad till mig inom 24 timmar. Japp, jag ser det framför mig. Inga mer grupparbeten från helvetet! Så får det bli!
Jag, Johan och några klasskamrater sprang Ferruform-milen. Det gick sådär, sprang den på en timme och två minuter. Jag hade verkligen satt ett mål att springa den under timmen. Nedrans! Men alltså egentligen, jag förstår inte vad jag själv lider av!? inte alla andra heller för den delen!? Man bestämmer sig för något så dumt som att springa en mil. Ett specifikt datum, tillsammans med en massa andra människor som också har bestämt sig för att springa en mil just då. Men slutar dumheterna där? OOHH NEJ! De fortsätter! Jo, för nu måste man ju öva på att springa den där jäkla milen! Så ja, i början på mars var det dags att gå ut och börja öva. Sen fortsätta att öva fram tills den 24 maj. Man är ju på riktigt inte klok i huvudet. Jag byter om till träningskläder hela tiden tyckandes att det hela är en ganska dum idé, knyter skorna idén är fortfarande dum. Men! när man väl är ute och springer... det känns nog fortfarande ganska puckat faktiskt. Det är när man väl är klar, kommit innanför dörren, allt är över, det är färdigsprunget, nyduschad och man äntligen får slappna av. Det är då man på riktigt inser hur jäkla puckad idén om jogging är!!! Man svär vid de högre makterna att man aldrig ska göra om det igen. sen går man så fint ut och övar på att sätta den ena foten framför den andra i snabb takt, så kallad jogging, två dagar senare ialla fall. Och idén om hur dumt allting är, tar ny fart och börjar om igen. Jag kallar detta fenomen för: jag-gör-det-för-att-alla-påstår-att-man-mår-så-bra-och-det-är-så-hälsosamt-men-jag-tycker-egentligen-inte-att-det-är-en-sån-bra-idé-men-jag-måste-testa-det-flera-gånger-för-att-få-underlag-på-att-det-nog-är-ganska-dumt-ändå-syndromet!
"Men nu, nu slutar väl iallafall dumheterna?" tänker ni då. Och svaret är sorgligt nog, nej... För som om det inte var tillräckligt jobbigt och korkat att springa en mil. Så är det mycket bättre att springa upp för en skidbacke!! Nu kanske ni tror att jag skojar och jag önskar verkligen att det var så. men icke! Ack ve! Att springa upp för denna urlöjliga skidbacke är vad vi har roat oss med i sommar. Senast igår faktiskt. suck... Jag skyller på fenomen-syndromet med alldeles för långt namn som jag nämnde för en stund sen.
Det har varit Ölands-vecka också. Det var supermysigt med bad, skratt, volleyboll, brutna tår, god mat och spel. Va? ohjasså, ni fastna för det där med brutna tår. Förstod det. Det är alltså inte jag som brutit en tå Jag är alldeles för graciös och smidig för att lyckas med något sådant! utan det är min kära sambo. Han har en liten annan version om att han hoppar och slänger sig och tar i för kung och fosterland i jakt på bollen för att då väldigt dramatiskt fastna med tån i en ojämnhet typ stort som ett dike mitt på volleybollplanen, för att lyckas bryta den. Jag, å andra sidan som stod mitt emot honom såg vad som egentligen hände. Från mitt håll såg det ut såhär: Vi spelar över bollen på deras sida, bollen är långt, långt borta från Johan. Johan fortsätter att stå helt stilla men böjer lite, lite på ena knät. Och då börjar han att gå runt och ojja sig. Han stapplar runt volleybollplanen och kvider. Det var alltså i den lilla böjningen på känt som Johan fick en fraktur å tån. Men hur ska jag kunna veta det, han stod ju i princip stilla! Johan fortsätter att halta omkring och gnälla. Så, som den tålmodiga och underbara flickvän jag är, gör jag det enda rätta och tänkbara. Jag börjar skrika att han är en mes och att han ska "skärpa till sig och fortsätta att spela för fasen!" Johan fortsätter lydigt att spela, den matchen och de närmaste dagarna. Det var inte för ens dagen efter som jag tog mig en titt på hans tå för att se att den tån nu var ungefär dubbelt så stor och i samma kulör som ett blåbär. Jag skämdes bara lite, lite bad om ursäkt och gjorde det enda tänkbara efter att jag gett min älskling en puss. Jag skällde på honom, för att han var så dum att han inte berättade igår att att han bröt tån och att han lät mig skälla på honom igår, så att jag fick dåligt samvete idag!
Det ska sägas att Johans tå mår mycket bättre i skrivande stund :)
Det har hänt mer saker i sommar men jag måste börja avsluta för att äta lunch. man blir hungrig av att springa i skidbackar.
Jag kan väl nämna att det börjar närma sig med Wien. Jag åker från Södertälje den 19 septermber. Jag åker ner till Södertälje någon gång i början på september. Jag har väldigt blandade känslor inför det här. Om ni har sett den animerade filmen "Trassel", när hon för första gången lämnar tornet, ungefär så känner jag mig. Ena stunden sjungandes en truddelutt för att i andra bygga mig ett kudd-fort, gömma mig i det och högtidligt upplysa omvärlden om att detta är mitt fort byggt av kuddar och jag tänker avsäga mig allt vuxenansvar och aldrig mer komma ut. För att sedan komma ut igen och sjunga lite till.
Nåväl. Vi hörs snart igen. Kram på er!
Jag tar allt lite hipp som happ, för ja, visst har det hänt grejer. Det gäller bara att minnas dem, sortera och sedan skriva ner det som känns kanske lite extra nämnvärt.
Jag klarade båda mina senaste kurser. Booojhaaaa! Inga omtentor eller restuppgifter för den här tjejen!
Fast jag måste säga, den ena kursen satt långt in! Det var en kurs som var helt på engelska och hette: international business environment med en jenkare till professor. Jodå, han var ganska jenkig. Fast än det första han diskuterade i klassen var just stereotyper och förutfattade meningar.
Han påminde mig ganska ofta om Jeff, såg lite likadan ut, Han kommer från Michigan så de har typ samma dialekt, och samma No time for bullshit-attityd. Han var bra. Nåväl! I hans klass var det ingen tenta utan en gruppuppgift. Vi var stora grupper mellan 7-9 personer, killar, tjejer och utbytesstudenter var tvugna att blandas hejvilt. I vår grupp var det jag och 6 till, varav två utbytesstudenter, en äldre karl, en slacker person som gör så lite som möjligt så mycket som möjligt, en kille vars komunikationsbegåvning var sådär, en bra hårt arbetande tjej som heter Anna-Leena och jag. Tillsammans hade vi sju, kanske fem olika scheman att rätta oss efter. Vi skrev alltså ett arbete på ca 80 sidor varav ungefär 55 av dessa jag och Anna-Leena var tvungna att skriva, skriva om, rätta, mm plus att fixa alla jäkla referenser, dagen innan due date! Det spelade som helst ingen roll att vi fint allihopa kom överens om på första mötet att alla lägger in referenser enligt APA referensteknik medans arbetet pågår. Jadå det skulle alla göra. Visste alla hur det gick till? Jadå det visste alla. Var det en enda person som gjorde det, framför allt gjorde det rätt? Jadå, jag och Anna-Leena...suck.
Skönt i alla fall att den skiten nu är över. Nästa gång tänker jag fasen intervjua alla som vill göra ett grupparbete med mig: Hej ursäkta, jag förstår att vi kanske ska göra ett grupparbete tillsammans. Jag måste bara ställa några standardfrågor till dig för att veta om det här samarbetet kommer att fungera eller ej. Är du en slacker? Säker på det? Vilken ambitionsnivå ligger du på? Kan du referera enligt APA, den referensteknik vi nu lärde oss för två år sen och har använt sedan dess? Jasså? Ok.. Du behöver nu endast skriva en liten uppsats på ca 500 ord om varför just du ska jobba med mig. Totalt standard! Jag förväntar mig den mejlad till mig inom 24 timmar. Japp, jag ser det framför mig. Inga mer grupparbeten från helvetet! Så får det bli!
Jag, Johan och några klasskamrater sprang Ferruform-milen. Det gick sådär, sprang den på en timme och två minuter. Jag hade verkligen satt ett mål att springa den under timmen. Nedrans! Men alltså egentligen, jag förstår inte vad jag själv lider av!? inte alla andra heller för den delen!? Man bestämmer sig för något så dumt som att springa en mil. Ett specifikt datum, tillsammans med en massa andra människor som också har bestämt sig för att springa en mil just då. Men slutar dumheterna där? OOHH NEJ! De fortsätter! Jo, för nu måste man ju öva på att springa den där jäkla milen! Så ja, i början på mars var det dags att gå ut och börja öva. Sen fortsätta att öva fram tills den 24 maj. Man är ju på riktigt inte klok i huvudet. Jag byter om till träningskläder hela tiden tyckandes att det hela är en ganska dum idé, knyter skorna idén är fortfarande dum. Men! när man väl är ute och springer... det känns nog fortfarande ganska puckat faktiskt. Det är när man väl är klar, kommit innanför dörren, allt är över, det är färdigsprunget, nyduschad och man äntligen får slappna av. Det är då man på riktigt inser hur jäkla puckad idén om jogging är!!! Man svär vid de högre makterna att man aldrig ska göra om det igen. sen går man så fint ut och övar på att sätta den ena foten framför den andra i snabb takt, så kallad jogging, två dagar senare ialla fall. Och idén om hur dumt allting är, tar ny fart och börjar om igen. Jag kallar detta fenomen för: jag-gör-det-för-att-alla-påstår-att-man-mår-så-bra-och-det-är-så-hälsosamt-men-jag-tycker-egentligen-inte-att-det-är-en-sån-bra-idé-men-jag-måste-testa-det-flera-gånger-för-att-få-underlag-på-att-det-nog-är-ganska-dumt-ändå-syndromet!
"Men nu, nu slutar väl iallafall dumheterna?" tänker ni då. Och svaret är sorgligt nog, nej... För som om det inte var tillräckligt jobbigt och korkat att springa en mil. Så är det mycket bättre att springa upp för en skidbacke!! Nu kanske ni tror att jag skojar och jag önskar verkligen att det var så. men icke! Ack ve! Att springa upp för denna urlöjliga skidbacke är vad vi har roat oss med i sommar. Senast igår faktiskt. suck... Jag skyller på fenomen-syndromet med alldeles för långt namn som jag nämnde för en stund sen.
Det har varit Ölands-vecka också. Det var supermysigt med bad, skratt, volleyboll, brutna tår, god mat och spel. Va? ohjasså, ni fastna för det där med brutna tår. Förstod det. Det är alltså inte jag som brutit en tå Jag är alldeles för graciös och smidig för att lyckas med något sådant! utan det är min kära sambo. Han har en liten annan version om att han hoppar och slänger sig och tar i för kung och fosterland i jakt på bollen för att då väldigt dramatiskt fastna med tån i en ojämnhet typ stort som ett dike mitt på volleybollplanen, för att lyckas bryta den. Jag, å andra sidan som stod mitt emot honom såg vad som egentligen hände. Från mitt håll såg det ut såhär: Vi spelar över bollen på deras sida, bollen är långt, långt borta från Johan. Johan fortsätter att stå helt stilla men böjer lite, lite på ena knät. Och då börjar han att gå runt och ojja sig. Han stapplar runt volleybollplanen och kvider. Det var alltså i den lilla böjningen på känt som Johan fick en fraktur å tån. Men hur ska jag kunna veta det, han stod ju i princip stilla! Johan fortsätter att halta omkring och gnälla. Så, som den tålmodiga och underbara flickvän jag är, gör jag det enda rätta och tänkbara. Jag börjar skrika att han är en mes och att han ska "skärpa till sig och fortsätta att spela för fasen!" Johan fortsätter lydigt att spela, den matchen och de närmaste dagarna. Det var inte för ens dagen efter som jag tog mig en titt på hans tå för att se att den tån nu var ungefär dubbelt så stor och i samma kulör som ett blåbär. Jag skämdes bara lite, lite bad om ursäkt och gjorde det enda tänkbara efter att jag gett min älskling en puss. Jag skällde på honom, för att han var så dum att han inte berättade igår att att han bröt tån och att han lät mig skälla på honom igår, så att jag fick dåligt samvete idag!
Det ska sägas att Johans tå mår mycket bättre i skrivande stund :)
Det har hänt mer saker i sommar men jag måste börja avsluta för att äta lunch. man blir hungrig av att springa i skidbackar.
Jag kan väl nämna att det börjar närma sig med Wien. Jag åker från Södertälje den 19 septermber. Jag åker ner till Södertälje någon gång i början på september. Jag har väldigt blandade känslor inför det här. Om ni har sett den animerade filmen "Trassel", när hon för första gången lämnar tornet, ungefär så känner jag mig. Ena stunden sjungandes en truddelutt för att i andra bygga mig ett kudd-fort, gömma mig i det och högtidligt upplysa omvärlden om att detta är mitt fort byggt av kuddar och jag tänker avsäga mig allt vuxenansvar och aldrig mer komma ut. För att sedan komma ut igen och sjunga lite till.
Nåväl. Vi hörs snart igen. Kram på er!
tisdag 8 april 2014
Nackspärr
Hej!
Ja nu är det tusse, tusse mig! Jag har nackspärr! Aj! Det började i söndags när jag stod och diskade. Jag kände mig lite stel sådär, men det är inget ovanligt, det är sällan här uppe tusen mil från farmor! jag känner mig...mjuk. Men så helt plötsligt så blir det gradvis värre och värre. Tillslut är det så illa att hela vänstra sidan av axeln och nacken är helt låst! Ont gör det också! En konstant smärta som blixtrar till om jag rör på mig! typiskt, typiskt, typiskt! Det var alltså i söndags och nu sitter jag här tisdag och har fortfarande ont.
Igår var det extra jobbigt. För det var lite bättre på morgonen. Så jag cyklade till skolan vid 9 tiden vilket var spännande, var tvungen att hoppa av cykeln varje gång jag skulle kolla efter trafik åt vänster. När jag väl kom fram till skolan och började sitta mina en och en halv timme på statistik lektionen, blev det värre mycket värre. Det var omöjligt att koncentrera sig. Hela kroppen blev bara snedare och snedare och det gjorde bara ondare och ondare. I slutet av föreläsningen hade jag förvandlats till en krokig, snett, stålrör till kvinna, med smärtor som jag försökte att andas och tänka bort vilket aldrig fungerar.
Efter föreläsningen var jag som sagt så illa tilltyglad att jag var tvungen att ringa Johan och be honom rädda mig. För det fanns ingen chans i världen att jag skulle klara av att cykla hem.
Räddad och väl hemma, bestämde jag mig för att äta en scones till lunch som jag bakade i lördags. Jag har nu slängt resten utav sconesen, för de var dåliga! Jag bakade dem på sur kokosmjölk upptäckte jag! Nä det var inte så att de smakade illa, åhnej, de smakade riktigt gott faktiskt. Men jag började må illa. Jag började faktiskt att må så dåligt att jag var tvungen att gå och kräkas. Kräkas! Med nackspärr!!
Men ve och fasa vad jobbigt det var! Inte nog med att jag redan har smärtsam nackspärr men nu ska man kräkas på det också! Och som ni alla vet så är ju kroppen så fint avslappnad när man kräks INTE!
Efter allt det här var jag en extremt tussig flickvän och dotter som först ett telefonsamtal till pappa fick försöka trösta och senare min sambo när han kom hem.
Nackspärren är alltså inte borta. Nejdå. Den är kvar i skrivande stund. Men den är bättre. jag värmer, smörjer in och masserar. Jag hoppas bara att den försvinner helt. På lördag är det nämligen värsta festen!
De flesta av er känner mig och vet att jag inte är direkt en partypingla. Men just det som händer på lördag har jag verkligen sett fram mot. För ibland där det så himla kul att klä upp sig lite, vara med sina vänner och gå ut och dansa!
Men det kommer inte bli så mycket dans om jag har kvar den här nedrans nackspärren! Jag kommer väl kanske att vinna vm i robotdansen, för det är den enda rörelsen jag behärskar för tillfället.
suck
Jag tror jag vet vad det är som har förorsakat all denna olycka. Det är att min dumma kropp inte är van vid att jogga och den spänner sig som satan varje joggingpass jag har tagit nu. Och jag joggar för att jag i ett väldigt sinnessvagt ögonblick i mitt liv av någon outgrundlig anledning ansåg det vara en kul grej att springa Ferruform-milen den 24 maj. Kul grej!?!? Jo jag tackar jag! Är det någon som vet hur långt en mil är!? Förutom det faktum att en mil är en mil långt så är en mil jättelångt! Och min vän Fia här uppe som har spelat basket hela sitt liv och gick ett sportgymnasium anser att en mil springer man på ren vilja.
Nej! nej, man springer inte en mil på ren vilja. Du kanske gör det, med din grundfysik du har utvecklat hela livet. Men vi andra dödliga gör det garanterat inte. Jag kan vittna om detta då jag skulle springa för första gången i år för ungefär en månad sen. Jag och Johan ger oss iväg och efter kanske och nu är det inget skämt utan på riktigt 500 meter höll jag på och dö!
Jag ville bara falla ihop, en halv kilometer från våran lägenhet, ge Johan en sista omfamning, viska "rädda dig själv" och sedan dö. Så kändes det. Men Johan som kanske i vissa ögonblick är lite mindre dramatisk än mig sa bara "Meh! Kom igen nu!" Och sen fortsatte en extremt jobbig joggingtur med krämpor, brinnande lungor, skakiga lår och många pauser.
Och nu protesterar hela min kropp mot den här roliga ideén med att springa en mil, genom nackspärr.
För att tala om något annat så kan jag meddela att jag får åka till Wien! Tjoho! Det kommer att bli jättekul! Åker ungefär i mitten av september!
Jag ska också meddela att jag har fått tillbaka resultatet i företagsanalys och att jag där fick VG! OOH JAAA! Det känns extremt skönt för den nedrans kursen var inte lätt!
Nä nu måste jag avsluta och göra mig redo för ännu an dag.
Kram kram!
Ja nu är det tusse, tusse mig! Jag har nackspärr! Aj! Det började i söndags när jag stod och diskade. Jag kände mig lite stel sådär, men det är inget ovanligt, det är sällan här uppe tusen mil från farmor! jag känner mig...mjuk. Men så helt plötsligt så blir det gradvis värre och värre. Tillslut är det så illa att hela vänstra sidan av axeln och nacken är helt låst! Ont gör det också! En konstant smärta som blixtrar till om jag rör på mig! typiskt, typiskt, typiskt! Det var alltså i söndags och nu sitter jag här tisdag och har fortfarande ont.
Igår var det extra jobbigt. För det var lite bättre på morgonen. Så jag cyklade till skolan vid 9 tiden vilket var spännande, var tvungen att hoppa av cykeln varje gång jag skulle kolla efter trafik åt vänster. När jag väl kom fram till skolan och började sitta mina en och en halv timme på statistik lektionen, blev det värre mycket värre. Det var omöjligt att koncentrera sig. Hela kroppen blev bara snedare och snedare och det gjorde bara ondare och ondare. I slutet av föreläsningen hade jag förvandlats till en krokig, snett, stålrör till kvinna, med smärtor som jag försökte att andas och tänka bort vilket aldrig fungerar.
Efter föreläsningen var jag som sagt så illa tilltyglad att jag var tvungen att ringa Johan och be honom rädda mig. För det fanns ingen chans i världen att jag skulle klara av att cykla hem.
Räddad och väl hemma, bestämde jag mig för att äta en scones till lunch som jag bakade i lördags. Jag har nu slängt resten utav sconesen, för de var dåliga! Jag bakade dem på sur kokosmjölk upptäckte jag! Nä det var inte så att de smakade illa, åhnej, de smakade riktigt gott faktiskt. Men jag började må illa. Jag började faktiskt att må så dåligt att jag var tvungen att gå och kräkas. Kräkas! Med nackspärr!!
Men ve och fasa vad jobbigt det var! Inte nog med att jag redan har smärtsam nackspärr men nu ska man kräkas på det också! Och som ni alla vet så är ju kroppen så fint avslappnad när man kräks INTE!
Efter allt det här var jag en extremt tussig flickvän och dotter som först ett telefonsamtal till pappa fick försöka trösta och senare min sambo när han kom hem.
Nackspärren är alltså inte borta. Nejdå. Den är kvar i skrivande stund. Men den är bättre. jag värmer, smörjer in och masserar. Jag hoppas bara att den försvinner helt. På lördag är det nämligen värsta festen!
De flesta av er känner mig och vet att jag inte är direkt en partypingla. Men just det som händer på lördag har jag verkligen sett fram mot. För ibland där det så himla kul att klä upp sig lite, vara med sina vänner och gå ut och dansa!
Men det kommer inte bli så mycket dans om jag har kvar den här nedrans nackspärren! Jag kommer väl kanske att vinna vm i robotdansen, för det är den enda rörelsen jag behärskar för tillfället.
suck
Jag tror jag vet vad det är som har förorsakat all denna olycka. Det är att min dumma kropp inte är van vid att jogga och den spänner sig som satan varje joggingpass jag har tagit nu. Och jag joggar för att jag i ett väldigt sinnessvagt ögonblick i mitt liv av någon outgrundlig anledning ansåg det vara en kul grej att springa Ferruform-milen den 24 maj. Kul grej!?!? Jo jag tackar jag! Är det någon som vet hur långt en mil är!? Förutom det faktum att en mil är en mil långt så är en mil jättelångt! Och min vän Fia här uppe som har spelat basket hela sitt liv och gick ett sportgymnasium anser att en mil springer man på ren vilja.
Nej! nej, man springer inte en mil på ren vilja. Du kanske gör det, med din grundfysik du har utvecklat hela livet. Men vi andra dödliga gör det garanterat inte. Jag kan vittna om detta då jag skulle springa för första gången i år för ungefär en månad sen. Jag och Johan ger oss iväg och efter kanske och nu är det inget skämt utan på riktigt 500 meter höll jag på och dö!
Jag ville bara falla ihop, en halv kilometer från våran lägenhet, ge Johan en sista omfamning, viska "rädda dig själv" och sedan dö. Så kändes det. Men Johan som kanske i vissa ögonblick är lite mindre dramatisk än mig sa bara "Meh! Kom igen nu!" Och sen fortsatte en extremt jobbig joggingtur med krämpor, brinnande lungor, skakiga lår och många pauser.
Och nu protesterar hela min kropp mot den här roliga ideén med att springa en mil, genom nackspärr.
För att tala om något annat så kan jag meddela att jag får åka till Wien! Tjoho! Det kommer att bli jättekul! Åker ungefär i mitten av september!
Jag ska också meddela att jag har fått tillbaka resultatet i företagsanalys och att jag där fick VG! OOH JAAA! Det känns extremt skönt för den nedrans kursen var inte lätt!
Nä nu måste jag avsluta och göra mig redo för ännu an dag.
Kram kram!
fredag 28 mars 2014
Kortis
Hej igen mina trogna läsare min älskade släkt alltså ^^
Ja vad har hänt nu då?
Jo.
Våren börjar komma lite lätt här även till Luleå, vilket är trevligt med tanke på vilken tråkig vinter vi hade.
Jag är precis klar med ännu en tenta period. Hade tentorna i måndags och onsdags. Det ska sägas att de här tentorna var... hm.....luriga... Ja, luriga är rätt ord. Det är ju lite jobbigt. För annars kan man ju ha en känsla för hur det gick. Men nu kan det ha gått lite hur som helst! Vi hoppas såklart på det bästa.
Jag har ännu inte fått reda på något om min vistelse utomlands. Jag vet i tusan heller när jag får reda på det. Jag har fått för mig att det kanske är nu i April. jag hör av mig när jag vet.
Just nu sitter jag hemma i vardagsrummet och gör precis ingenting! Jag har varit hemma dagarna i ända nu i säkert två veckor, mer eller mindre! Den första tiden satt jag hemma och pluggade inför tentorna. Vilket var tråkigt det var absolut inte roligt, om vi säger så! Nu sitter jag istället hemma och gör ingenting för att skolan börjar inte för ens på måndag. Johan har ju ett jobb så han är inte hemma. Jag är uttråkad. Igår skrev jag klart mitt CV. Planen är att jag ska skaffa ett extrajobb lägenheten är jättefin och kostar därefter. Tusse Johan, är tvungen att agera socker-pappa vilket från början är ett amerikanskt uttryck som i korta drag betyder att Johan har pengar, därför betalar han för mig, en kvinna utan pengar. Han betalar inte allt! Men i det långa loppet, betalar han just nu definitivt mer än mig. Därav extrajobb.
Jag har för absolut avsikt att rollerna ska bli omvända i framtiden! När jag är en rik ekonom, med ett sjuk välbetalt jobb så ska Johan få bli min trofé-man. Jag har talat med sambon och han är helt med på noterna. Johans enda jobb då kommer vara att gå på gymmet, klä sig i dyra märkeskläder, se snygg ut och följa med på viktiga middagar med viktiga människor i mitt viktiga jobb. Där jag kan visa upp vilken fin man jag har. Peeeerfeeeekt plan! Verkställ!
Skämt åsido. Jag är som sagt var lite uttråkad just nu. Nåväl! Det kunde ha varit värre.
Det är mycket som händer nu i vår. I helgen kommer Johans yngsta syster på besök så vi ska hänga med henne. Mamma säger att min lilla lillebror saknar mig jätte mycket vilket krossar mitt hjärta för jag saknar honom också, jag saknar er alla så han kanske ska flyga upp och hälsa på mig helt själv en helg. Vi ska bjuda typ hela Johans familj på mammas sida på en påskmiddag. Vi ska underhålla Johans moster och hennes man en hel helg i Luleå som en födelsedagspresent. Vi hade tänkt hinna åka ner till Skellefteå och Bodaborg med hela kompisgänget och massa annat små-pyssel. Det är bara att ta fram den lilla rosa kalendern och planera allt. :)
Nej det får bli en kortis idag. Jag skriver mer en annan dag.
Kram kram
Ja vad har hänt nu då?
Jo.
Våren börjar komma lite lätt här även till Luleå, vilket är trevligt med tanke på vilken tråkig vinter vi hade.
Jag är precis klar med ännu en tenta period. Hade tentorna i måndags och onsdags. Det ska sägas att de här tentorna var... hm.....luriga... Ja, luriga är rätt ord. Det är ju lite jobbigt. För annars kan man ju ha en känsla för hur det gick. Men nu kan det ha gått lite hur som helst! Vi hoppas såklart på det bästa.
Jag har ännu inte fått reda på något om min vistelse utomlands. Jag vet i tusan heller när jag får reda på det. Jag har fått för mig att det kanske är nu i April. jag hör av mig när jag vet.
Just nu sitter jag hemma i vardagsrummet och gör precis ingenting! Jag har varit hemma dagarna i ända nu i säkert två veckor, mer eller mindre! Den första tiden satt jag hemma och pluggade inför tentorna. Vilket var tråkigt det var absolut inte roligt, om vi säger så! Nu sitter jag istället hemma och gör ingenting för att skolan börjar inte för ens på måndag. Johan har ju ett jobb så han är inte hemma. Jag är uttråkad. Igår skrev jag klart mitt CV. Planen är att jag ska skaffa ett extrajobb lägenheten är jättefin och kostar därefter. Tusse Johan, är tvungen att agera socker-pappa vilket från början är ett amerikanskt uttryck som i korta drag betyder att Johan har pengar, därför betalar han för mig, en kvinna utan pengar. Han betalar inte allt! Men i det långa loppet, betalar han just nu definitivt mer än mig. Därav extrajobb.
Jag har för absolut avsikt att rollerna ska bli omvända i framtiden! När jag är en rik ekonom, med ett sjuk välbetalt jobb så ska Johan få bli min trofé-man. Jag har talat med sambon och han är helt med på noterna. Johans enda jobb då kommer vara att gå på gymmet, klä sig i dyra märkeskläder, se snygg ut och följa med på viktiga middagar med viktiga människor i mitt viktiga jobb. Där jag kan visa upp vilken fin man jag har. Peeeerfeeeekt plan! Verkställ!
Skämt åsido. Jag är som sagt var lite uttråkad just nu. Nåväl! Det kunde ha varit värre.
Det är mycket som händer nu i vår. I helgen kommer Johans yngsta syster på besök så vi ska hänga med henne. Mamma säger att min lilla lillebror saknar mig jätte mycket vilket krossar mitt hjärta för jag saknar honom också, jag saknar er alla så han kanske ska flyga upp och hälsa på mig helt själv en helg. Vi ska bjuda typ hela Johans familj på mammas sida på en påskmiddag. Vi ska underhålla Johans moster och hennes man en hel helg i Luleå som en födelsedagspresent. Vi hade tänkt hinna åka ner till Skellefteå och Bodaborg med hela kompisgänget och massa annat små-pyssel. Det är bara att ta fram den lilla rosa kalendern och planera allt. :)
Nej det får bli en kortis idag. Jag skriver mer en annan dag.
Kram kram
söndag 23 februari 2014
En dag i Kiruna
God morgon!
Jag sitter här i skolan i skrivande stund och klockan är lite för tidigt. Men det blir så när ens sambo startar jobbet vid 7 på morgonen och det är alldeles för slaskigt väger ute för att ta cykeln. Då går man snällt upp när sambons klocka ringer och samåker tillsammans med honom in till skolan. Sen sitter man i skolan fram tills klockan 9 då ens gruppmedlemmar behagar dyka upp för dagens plugg. Nåväl!
Jag har klarat tentan i marknadsanalys! 35 poäng av 50 möjliga. G = 30 och VG= 40. Så det blev bara godkänt den här gången, men det får väl duga.
När det gäller utlandsstudier så har vi inte fått veta något ännu.
I fredags så hade jag, Johan och Emelie Johans syster , bokat en resa med skolans friluftsförening till Kiruna! En dagstur för att se på LKAB gruvan och ishotellet
Dagen började med att vi ställde klockan på okristligt tidig tid 04.00, typ bagar-pappas vanliga tid, så han skrattar väl just nu. Men för oss vanligt dödliga var det fruktansvärt tidigt.
Skutt upp ur sängen sekunden efter att klockan ringde eller inte! vad sägs som att snooza i en kvart och sen masa sig upp och försöka att inte krocka i alla väggar och möbler för att ögonen har fastnat i att se i kors.
Vi åkte till samlingen utanför universitetet och lastade in oss i bussen som skulle ta oss till Kiruna. Bussturen tog ca 3,5 timmar, det är väl en 40 mil eller nåt till Kiruna från Luleå. Så busschauffören höll god tid minst sagt! Min kära vän till mig, Emma, hade dagen innan kallat vägen till Kiruna för dödsvägen då det sker så många olyckor på den satans vägen.
Peeeerfeeekt. Jag var ju då självklart lugn som en filbunke och spände mig inte det minsta när chauffören skulle köra om lastbilar på dödsvägen, snöigt och jäkligt som det var, nejdå, jag slappnade absolut av och kunde nästan sova en bit. Så när vi väl var framme i Kiruna kände jag en bultande huvudvärk som spred sig från axlar till tinningar. Konstigt. Det måste ha berott på att jag slappnade av så mycket.
Vid LKAB fick vi en jätterolig kvinna till guide. Alla fick vi först byta buss, för att ta en annan buss in i gruvorna. Vi åkte alltså buss till ca 450 meters djup, där fick vi en guidad tur och lite fika. Allt var väldigt intressant. Jag lärde mig mycket som jag inte visste innan. Tex, visste ni att den malmkroppen som finns i Kirunagruvan är den största som finns i världen. Att gruvan har 40 mil asfalterad väg under jord. Att det är den djupaste gruvan i världen. Att det är den renaste malmen i världen. Att loken som drar malmtågen är de två starkaste loken i världen. ja en massa spännande saker
Allt detta får jag reda på iklädd en hjälm som redan spänner över mina hårt ansträngda tinningar. Jag börjar känna mig lite illamående och den så längesedan skedda men ändå ack så välbekanta fasan börjar gro i mig. Åhnej! Migrän! Inte här, inte nu! Jag vet att ett fullt ut migrän-anfall resulterar i kräks, extrem huvudvärk och problem med att göra något annat än att bara ligga still och blunda. Jag frågar Johan och Emelie om någon av dem råkar ha en tablett. Emelie har som tur det. Jag knaprar i mig två alvedon och väntar på att de ska börja värka. Det tar lång tid, jag börjar frukta att de inte fungerar. Då säger guiden att det är fika. Jag shottar en kopp kaffe och trycker i mig fyra stycken småkakor, och sen, börjar jag må lite bättre! prisa gud vad skönt. Ca två timmar senare var huvudvärken helt borta.
När vi var klara i KLAB åkte vi till Ishotellet i Jukkasjärvi. Det var ashäftigt! För alla er som ej har varit där kan jag verkligen rekommendera det. Priserna var låt oss säga, skräckinjagande. Men coolt var det. Vi fick en guidad tur och sen fick vi göra lite vad vi ville. Vi satte oss och tog en drink i isbaren, ur isglas. Coolt coolt coolt. jag kanske kan lägga upp lite bilder om några dagar.
När vi väl skulle hem igen tog det längre tid. Vilket var ganska skönt. För med så mycket trafik kunde inte busschauffören få för sig att köra om så mycket, utan lugnt behålla sin plats i trafiken där vi befann oss. Men å andra sidan, det är inte direkt roligt att sitta i en buss närmare fyra timmar. Och då, när vi bra är nån mil utanför Luleå, tar det tvärstopp. En lastbil har lagt sig rakt över vägen. Nu var klockan ca 20.00. Chauffören hoppade ut och pratade med bilen framför och fick veta att han hade stått där sen klockan 15.00 Usch! Men 45 minuter senare fick vi äntligen röra på oss och var hemma på ytterligare 15 minuter.
Nu i helgen ska jag och Johan ha en inflyttningsfest. Vi har fått för oss att bjuda på mingelmat. Så vi har ganska mycket att göra den här veckan med mat och allt. men det blir säkert jättetrevligt. :)
Nä nu ska jag nog allt springa ner till fiket i skolan och ta mig en kaffe innan jag avlider.
Todelooo!
Jag sitter här i skolan i skrivande stund och klockan är lite för tidigt. Men det blir så när ens sambo startar jobbet vid 7 på morgonen och det är alldeles för slaskigt väger ute för att ta cykeln. Då går man snällt upp när sambons klocka ringer och samåker tillsammans med honom in till skolan. Sen sitter man i skolan fram tills klockan 9 då ens gruppmedlemmar behagar dyka upp för dagens plugg. Nåväl!
Jag har klarat tentan i marknadsanalys! 35 poäng av 50 möjliga. G = 30 och VG= 40. Så det blev bara godkänt den här gången, men det får väl duga.
När det gäller utlandsstudier så har vi inte fått veta något ännu.
I fredags så hade jag, Johan och Emelie Johans syster , bokat en resa med skolans friluftsförening till Kiruna! En dagstur för att se på LKAB gruvan och ishotellet
Dagen började med att vi ställde klockan på okristligt tidig tid 04.00, typ bagar-pappas vanliga tid, så han skrattar väl just nu. Men för oss vanligt dödliga var det fruktansvärt tidigt.
Skutt upp ur sängen sekunden efter att klockan ringde eller inte! vad sägs som att snooza i en kvart och sen masa sig upp och försöka att inte krocka i alla väggar och möbler för att ögonen har fastnat i att se i kors.
Vi åkte till samlingen utanför universitetet och lastade in oss i bussen som skulle ta oss till Kiruna. Bussturen tog ca 3,5 timmar, det är väl en 40 mil eller nåt till Kiruna från Luleå. Så busschauffören höll god tid minst sagt! Min kära vän till mig, Emma, hade dagen innan kallat vägen till Kiruna för dödsvägen då det sker så många olyckor på den satans vägen.
Peeeerfeeekt. Jag var ju då självklart lugn som en filbunke och spände mig inte det minsta när chauffören skulle köra om lastbilar på dödsvägen, snöigt och jäkligt som det var, nejdå, jag slappnade absolut av och kunde nästan sova en bit. Så när vi väl var framme i Kiruna kände jag en bultande huvudvärk som spred sig från axlar till tinningar. Konstigt. Det måste ha berott på att jag slappnade av så mycket.
Vid LKAB fick vi en jätterolig kvinna till guide. Alla fick vi först byta buss, för att ta en annan buss in i gruvorna. Vi åkte alltså buss till ca 450 meters djup, där fick vi en guidad tur och lite fika. Allt var väldigt intressant. Jag lärde mig mycket som jag inte visste innan. Tex, visste ni att den malmkroppen som finns i Kirunagruvan är den största som finns i världen. Att gruvan har 40 mil asfalterad väg under jord. Att det är den djupaste gruvan i världen. Att det är den renaste malmen i världen. Att loken som drar malmtågen är de två starkaste loken i världen. ja en massa spännande saker
Allt detta får jag reda på iklädd en hjälm som redan spänner över mina hårt ansträngda tinningar. Jag börjar känna mig lite illamående och den så längesedan skedda men ändå ack så välbekanta fasan börjar gro i mig. Åhnej! Migrän! Inte här, inte nu! Jag vet att ett fullt ut migrän-anfall resulterar i kräks, extrem huvudvärk och problem med att göra något annat än att bara ligga still och blunda. Jag frågar Johan och Emelie om någon av dem råkar ha en tablett. Emelie har som tur det. Jag knaprar i mig två alvedon och väntar på att de ska börja värka. Det tar lång tid, jag börjar frukta att de inte fungerar. Då säger guiden att det är fika. Jag shottar en kopp kaffe och trycker i mig fyra stycken småkakor, och sen, börjar jag må lite bättre! prisa gud vad skönt. Ca två timmar senare var huvudvärken helt borta.
När vi var klara i KLAB åkte vi till Ishotellet i Jukkasjärvi. Det var ashäftigt! För alla er som ej har varit där kan jag verkligen rekommendera det. Priserna var låt oss säga, skräckinjagande. Men coolt var det. Vi fick en guidad tur och sen fick vi göra lite vad vi ville. Vi satte oss och tog en drink i isbaren, ur isglas. Coolt coolt coolt. jag kanske kan lägga upp lite bilder om några dagar.
När vi väl skulle hem igen tog det längre tid. Vilket var ganska skönt. För med så mycket trafik kunde inte busschauffören få för sig att köra om så mycket, utan lugnt behålla sin plats i trafiken där vi befann oss. Men å andra sidan, det är inte direkt roligt att sitta i en buss närmare fyra timmar. Och då, när vi bra är nån mil utanför Luleå, tar det tvärstopp. En lastbil har lagt sig rakt över vägen. Nu var klockan ca 20.00. Chauffören hoppade ut och pratade med bilen framför och fick veta att han hade stått där sen klockan 15.00 Usch! Men 45 minuter senare fick vi äntligen röra på oss och var hemma på ytterligare 15 minuter.
Nu i helgen ska jag och Johan ha en inflyttningsfest. Vi har fått för oss att bjuda på mingelmat. Så vi har ganska mycket att göra den här veckan med mat och allt. men det blir säkert jättetrevligt. :)
Nä nu ska jag nog allt springa ner till fiket i skolan och ta mig en kaffe innan jag avlider.
Todelooo!
måndag 3 februari 2014
Long time no see.
Hej hej och åter hej!
Det har gått lång tid sen sist som alltid och än en gång som alltid ber jag om ursäkt för det.
Nåväl om vi bara ska komma igång.
Julen var väldigt trevlig! Det var så mysigt att få komma hem och hälsa på er alla igen. Men jag måste erkänna att jag var helt slutkörd. De första dagarna orkade jag endast vara hemma och göra precis ingenting. Ganska irriterande och jobbigt, för jag hade ju intalat mig själv att jag skulle hinna med så mycket och träffa så många. Men när jag väl kom hem, då var jag trött. Allting med skolan och julklappar och nyår och gud vet vad, jag så jag hann inte med så mycket i allafall. Men det gör inget. ibland är det trevligt att bara komma hem och ta det lite lugnt också.
När jag väl kom upp till Luleå var det inte mindre att göra. Oh nej. Nu gäller det att fixa allting inför nyår som firades i en stuga i kittelfjäll med massa fina vänner! Roligt! Det var bara den lilla grejen med att åka skidor, vilket var väldigt längesen jag gjorde nu. Jag vill själv minnas att jag var ganska duktig på det. Men tydligen är skidor inte alls som att cykla det kommer inte bara tillbaka till en sådär på en gång. Nej ,det är lite mer som språk övar man inte hela tiden blir ens uttal förskräckligt och hjärnan trög. Så där stod jag, med ett par hyrda skidor och pjäxor som sitter på tok för tajt runt vaderna jag har extremt stora vader, eller runda, eller vad man nu ska säga, tjocka vader, det är inte första gången som mina oproportionerligt bulliga vader ställer till det för mig, ooh nej. "Åh titta vilka snygga stövlar! Jaha, de går inte att dra dragkedjan hela vägen upp för att mina vader är för stora... hm... men dom här lågskorna är ju nästan precis lika snygga... inte..." *suck*. och en trög hjärna. En hjärna som minns hur det är att åka skidor, som kommer ihåg hur lätt det är, men som sedan inte riktigt lyckas förmedla denna lätthet och igenkänning till resten av kroppen.
Det hjälpte inte att vädret var sådär. Nerför backen, brant och jäkligt, med en kropp som inte minns hur man gör, en hjärna som visst minns hur man gör konflikten där emellan är nog för att göra en matt, dimma och snö, för tajta pjäxor vilket gör att jag tappar känseln från vaden och neråt, men inte i vaden, nejdå, vaderna gör jätteont där har man inte tappat någon känsel heller nehej. Det var rätt så jobbigt och svårt. Det hjälpte inte heller att min älskade sambo och hans vänner kom ihåg precis hur lätt det är att åka snowboard och att dom inte alls har för stora vader och att deras hjärnor inte är tröga. Så när vi skulle åka sa jag "okej, men vi åker någonstans där det inte är för svårt!" "Nejdå, vi lovar. Inte för svårt, Det här är lätt!" Det var as-svårt- Rakt uti ingenstans med en massa snö och en massa träd. Woho. nej fort gick det inte, men ner kom jag tillslut. Efter att Johan och hans vänner lämnat kvar mig någonstans i mitten av skogen och jag har tappat skidan ett antal gången, så tar jag mig tillslut ner. Svettig, ontig och adrenalining.
Det var i alla fall en extremt trevlig och rolig nyårshelg! :)
Nog om det.
Nu har det också brunnit i knutarna här i Luleå. Tenta har skrivits har inte fått reda på resultatet ännu, rapporter har blivit omskrivna restuppgifter och jag har äntligen gjort klart och lämnat in min ansökan om utlandsstudier. Det ingår i min utbildning internationell ekonomi att plugga utomlands i minst ett halvår en termin. Mitt förstahandsval är till universitetet i Wien, Österrike och mitt andrahandsval är till ICN Business school, Nancy i Frankrike. Nu är det bara att vänta och sen får vi se.
Det ska erkännas att det är lite jobbigt, tanken på att behöva lämna Johan här hemma i Sverige. Men det är ju inte så jättelång tid, och det blir säkert bra!
Förra helgen var jag, Johan och Linus Johans vän som jag även var inneboende hos när jag precis flyttade till Luleå och åkte långfärdsskridskor på isen. Luleå har en väldigt fin väg på isen som dom plogar och spolar varje vinter så att man kan promenera eller åka skridskor eller vad man nu vill göra där. Väldigt trevligt.
För Johan gick det hur bra som helst. Han har ju åkt mycket långfärdsskidor i sina dagar och det är tydligen ganska likt i rörelsen och balansen osv. För Linus gick det också bra, det var hans första gång också som det var för oss alla tre men han kom in i det fort. Hur gick det då för lilla mig? Jo tack, det gick ganska bra. Johan hade tagit med sig stavar, så jag höll balansen med ett par alldeles för långa stavar och lyckades väl ta mig framåt. Man vill ju vara lite cool sådär. Vara en najs flickvän och cool brud som bara "Visst, jag kan det här!" och inte gnälla och hänga med i killarnas tempo. Så jag försökte mitt bästa med att vara världsvan och cool.
Det gick sådär... Redan innan vi ens har börjat får jag inte på den satans skridskon. Jag fattar liksom inte hur man ska göra, spännet sitter för hårt och skridskon är för hal. Johan får på sig sina på en gång och sen var han försvunnen. Woooschh så åkte Johan iväg. Kvar sitter jag och försöker fortfarande vara cool medans jag brottas med dessa förbannade metallskivor. Fram kommer Linus och lite fint erbjuder sin hjälp. Vänligt, men det bättrar inte direkt på min cool-image som jag nu så desperat försöker hålla fast vid. Där sitter jag på en bänk, vuxna kvinnan, och får hjälp med att spänna på skridskorna, som ett litet barn! Ingen fara, mindre bakslag, går fortfarande att rädda, var nu bara världsvan och lugn, nemas problemas. Skridskorna fastspända med Linus hjälp och iväg skall vi. Då kommer Johan wooschhandes tillbaka och undrar ungefär varför vi tar sån tid. Nåväl.
Linus och Johan far iväg och jag känner ögonblickligen hur satans halt det är. Bambi på väldigt hal is. Jag vill genast ge upp. Mina anklar viker sig inåt, armarna viftar och modet sjunker. Där står jag, tittar på hur Linus och Johan fortsätter att wooschha fram, funderar över hur tusan det här ska gå till och undrar förtvivlat exakt hur högt upp på cool-skalan jag skulle hamna om jag satte mig ner, grät och sa att jag inte ville vara med längre. Jag kom snabbt fram till att jag nog skulle hamna väldigt långt ner på den skalan och jag hade verkligen lovat mig själv nu att jag skulle vara en rolig och hipp flickvän som tycker att alla möjliga spännande utomhusaktiviteter är tippen-toppen och inte alls hellre vill ligga i pyjamas och titta på TV.
Framåt marsch! Jag började vingligt som satan att staka mig fram, jag koncentrerade mig det allra yttersta på att hålla koll på alla mina lämmar och hålla balansen. Jag fokuserade även väldigt hårt på att inte skrika dom här fjolliga små skriken jag kan göra ibland, nä jag till exempel, håller på att tappa balansen och falla.
Men se på tusan. Efter en stund så får jag även i n någon form av rutin. Det går framåt. Visserligen inte lika fort som för mina två färdkamrater men jag jobbar på. Det var svettigt och jobbigt och lite smärtsamt. Mina anklar är fortfarande inåt-vikta och stavarna är ju som sagt var för långa. Nåväl. Vi åker n länga, och nu har jag faktiskt fått upp tempot lite grann. Det känns bra, jag känner hur jag hamnar högre och högre upp på hippa-flickväns skalan och jag vill gärna stanna kvar där.
Vi ska nu åka tillbaka och jag håller god fart och har ändå lite kontroll. Vi alla tre wooschar fram över isen. Då fastnar min högra skridsko i en spricka eller liknande. Det går inte att rädda. Jag inser typ inte ens vad som har hänt för ens jag redan har fallit. Och fort går det. Jag har hög fart, skridskon fastnar, jag tappar balansen och jag vet att aj, det här kommer att kännas. Det känns, jag liksom fall-flyger, landandes på vänster knä, höft, utsida lår. Man kan ju tror att det tar slut där, men det gör det inte, på grund av den höga farten så glider jag sedan som en curlingsten längs med isen. Svärandes som en pirat över att jag just har fallit ner minst två steg på cool-skalan. Glidandes och svärandes med stavar och ben åt alla håll, glider jag in i en barnfamiljs närhet, alla stirrar på mig. Barnfamiljen hann som tur var skingra sig, det som hände då var att istället för att välta hela barnfamiljen som ett bowlingklot med käglor, så hamnade dom liksom runt mig, stirrandes ner på mig, och jag avbryter tvärt mina nyss nyfunna kunskaper i pirat-svordom och ligger där och funderar, än en gång, över mina val här i livet.
Barnfamiljen åker vidare, Johan och Linus frågar om jag är okej och hjälper mig upp. Nu gäller det att rädda den lilla coolhet jag har kvar. "Jag mår bra, inga problem liksom." aaaaaj.
Vi fortsätter, jag har ganska ont i ungefär hela vänster sida med det är bara att bita ihop. Jag åker mitt emellan Linus och Johan, med Johan på vänster sida och Linus på höger. Då händer det för Linus som det just hände för mig. Han fastnar med skridskon i en spricka eller nått. Men till skillnad från mig så faller inte han platt som en pannkaka utan han lyckas faktiskt rädda upp det hela. Efter att ha viftat febrilt med armar och stavar, varav en stav stöter rakt in i revbenen på höger sida på mig. aoouuch!
"Är du okej?" Frågar Linus
"Ja, vadå, det där kändes knappt" Lögn.. ajaj.
Vi åkte sedan hem och fikade lite och myste. Jag tycker ändå att jag hamnade ganska högt upp på skalan. Lätt värt det.
Nä nu måste jag fortsätta. Vi har en kurs i statistik och jag måste göra en massa hemtest på nätet nu.
Kram på er alla!
Det har gått lång tid sen sist som alltid och än en gång som alltid ber jag om ursäkt för det.
Nåväl om vi bara ska komma igång.
Julen var väldigt trevlig! Det var så mysigt att få komma hem och hälsa på er alla igen. Men jag måste erkänna att jag var helt slutkörd. De första dagarna orkade jag endast vara hemma och göra precis ingenting. Ganska irriterande och jobbigt, för jag hade ju intalat mig själv att jag skulle hinna med så mycket och träffa så många. Men när jag väl kom hem, då var jag trött. Allting med skolan och julklappar och nyår och gud vet vad, jag så jag hann inte med så mycket i allafall. Men det gör inget. ibland är det trevligt att bara komma hem och ta det lite lugnt också.
När jag väl kom upp till Luleå var det inte mindre att göra. Oh nej. Nu gäller det att fixa allting inför nyår som firades i en stuga i kittelfjäll med massa fina vänner! Roligt! Det var bara den lilla grejen med att åka skidor, vilket var väldigt längesen jag gjorde nu. Jag vill själv minnas att jag var ganska duktig på det. Men tydligen är skidor inte alls som att cykla det kommer inte bara tillbaka till en sådär på en gång. Nej ,det är lite mer som språk övar man inte hela tiden blir ens uttal förskräckligt och hjärnan trög. Så där stod jag, med ett par hyrda skidor och pjäxor som sitter på tok för tajt runt vaderna jag har extremt stora vader, eller runda, eller vad man nu ska säga, tjocka vader, det är inte första gången som mina oproportionerligt bulliga vader ställer till det för mig, ooh nej. "Åh titta vilka snygga stövlar! Jaha, de går inte att dra dragkedjan hela vägen upp för att mina vader är för stora... hm... men dom här lågskorna är ju nästan precis lika snygga... inte..." *suck*. och en trög hjärna. En hjärna som minns hur det är att åka skidor, som kommer ihåg hur lätt det är, men som sedan inte riktigt lyckas förmedla denna lätthet och igenkänning till resten av kroppen.
Det hjälpte inte att vädret var sådär. Nerför backen, brant och jäkligt, med en kropp som inte minns hur man gör, en hjärna som visst minns hur man gör konflikten där emellan är nog för att göra en matt, dimma och snö, för tajta pjäxor vilket gör att jag tappar känseln från vaden och neråt, men inte i vaden, nejdå, vaderna gör jätteont där har man inte tappat någon känsel heller nehej. Det var rätt så jobbigt och svårt. Det hjälpte inte heller att min älskade sambo och hans vänner kom ihåg precis hur lätt det är att åka snowboard och att dom inte alls har för stora vader och att deras hjärnor inte är tröga. Så när vi skulle åka sa jag "okej, men vi åker någonstans där det inte är för svårt!" "Nejdå, vi lovar. Inte för svårt, Det här är lätt!" Det var as-svårt- Rakt uti ingenstans med en massa snö och en massa träd. Woho. nej fort gick det inte, men ner kom jag tillslut. Efter att Johan och hans vänner lämnat kvar mig någonstans i mitten av skogen och jag har tappat skidan ett antal gången, så tar jag mig tillslut ner. Svettig, ontig och adrenalining.
Det var i alla fall en extremt trevlig och rolig nyårshelg! :)
Nog om det.
Nu har det också brunnit i knutarna här i Luleå. Tenta har skrivits har inte fått reda på resultatet ännu, rapporter har blivit omskrivna restuppgifter och jag har äntligen gjort klart och lämnat in min ansökan om utlandsstudier. Det ingår i min utbildning internationell ekonomi att plugga utomlands i minst ett halvår en termin. Mitt förstahandsval är till universitetet i Wien, Österrike och mitt andrahandsval är till ICN Business school, Nancy i Frankrike. Nu är det bara att vänta och sen får vi se.
Det ska erkännas att det är lite jobbigt, tanken på att behöva lämna Johan här hemma i Sverige. Men det är ju inte så jättelång tid, och det blir säkert bra!
Förra helgen var jag, Johan och Linus Johans vän som jag även var inneboende hos när jag precis flyttade till Luleå och åkte långfärdsskridskor på isen. Luleå har en väldigt fin väg på isen som dom plogar och spolar varje vinter så att man kan promenera eller åka skridskor eller vad man nu vill göra där. Väldigt trevligt.
För Johan gick det hur bra som helst. Han har ju åkt mycket långfärdsskidor i sina dagar och det är tydligen ganska likt i rörelsen och balansen osv. För Linus gick det också bra, det var hans första gång också som det var för oss alla tre men han kom in i det fort. Hur gick det då för lilla mig? Jo tack, det gick ganska bra. Johan hade tagit med sig stavar, så jag höll balansen med ett par alldeles för långa stavar och lyckades väl ta mig framåt. Man vill ju vara lite cool sådär. Vara en najs flickvän och cool brud som bara "Visst, jag kan det här!" och inte gnälla och hänga med i killarnas tempo. Så jag försökte mitt bästa med att vara världsvan och cool.
Det gick sådär... Redan innan vi ens har börjat får jag inte på den satans skridskon. Jag fattar liksom inte hur man ska göra, spännet sitter för hårt och skridskon är för hal. Johan får på sig sina på en gång och sen var han försvunnen. Woooschh så åkte Johan iväg. Kvar sitter jag och försöker fortfarande vara cool medans jag brottas med dessa förbannade metallskivor. Fram kommer Linus och lite fint erbjuder sin hjälp. Vänligt, men det bättrar inte direkt på min cool-image som jag nu så desperat försöker hålla fast vid. Där sitter jag på en bänk, vuxna kvinnan, och får hjälp med att spänna på skridskorna, som ett litet barn! Ingen fara, mindre bakslag, går fortfarande att rädda, var nu bara världsvan och lugn, nemas problemas. Skridskorna fastspända med Linus hjälp och iväg skall vi. Då kommer Johan wooschhandes tillbaka och undrar ungefär varför vi tar sån tid. Nåväl.
Linus och Johan far iväg och jag känner ögonblickligen hur satans halt det är. Bambi på väldigt hal is. Jag vill genast ge upp. Mina anklar viker sig inåt, armarna viftar och modet sjunker. Där står jag, tittar på hur Linus och Johan fortsätter att wooschha fram, funderar över hur tusan det här ska gå till och undrar förtvivlat exakt hur högt upp på cool-skalan jag skulle hamna om jag satte mig ner, grät och sa att jag inte ville vara med längre. Jag kom snabbt fram till att jag nog skulle hamna väldigt långt ner på den skalan och jag hade verkligen lovat mig själv nu att jag skulle vara en rolig och hipp flickvän som tycker att alla möjliga spännande utomhusaktiviteter är tippen-toppen och inte alls hellre vill ligga i pyjamas och titta på TV.
Framåt marsch! Jag började vingligt som satan att staka mig fram, jag koncentrerade mig det allra yttersta på att hålla koll på alla mina lämmar och hålla balansen. Jag fokuserade även väldigt hårt på att inte skrika dom här fjolliga små skriken jag kan göra ibland, nä jag till exempel, håller på att tappa balansen och falla.
Men se på tusan. Efter en stund så får jag även i n någon form av rutin. Det går framåt. Visserligen inte lika fort som för mina två färdkamrater men jag jobbar på. Det var svettigt och jobbigt och lite smärtsamt. Mina anklar är fortfarande inåt-vikta och stavarna är ju som sagt var för långa. Nåväl. Vi åker n länga, och nu har jag faktiskt fått upp tempot lite grann. Det känns bra, jag känner hur jag hamnar högre och högre upp på hippa-flickväns skalan och jag vill gärna stanna kvar där.
Vi ska nu åka tillbaka och jag håller god fart och har ändå lite kontroll. Vi alla tre wooschar fram över isen. Då fastnar min högra skridsko i en spricka eller liknande. Det går inte att rädda. Jag inser typ inte ens vad som har hänt för ens jag redan har fallit. Och fort går det. Jag har hög fart, skridskon fastnar, jag tappar balansen och jag vet att aj, det här kommer att kännas. Det känns, jag liksom fall-flyger, landandes på vänster knä, höft, utsida lår. Man kan ju tror att det tar slut där, men det gör det inte, på grund av den höga farten så glider jag sedan som en curlingsten längs med isen. Svärandes som en pirat över att jag just har fallit ner minst två steg på cool-skalan. Glidandes och svärandes med stavar och ben åt alla håll, glider jag in i en barnfamiljs närhet, alla stirrar på mig. Barnfamiljen hann som tur var skingra sig, det som hände då var att istället för att välta hela barnfamiljen som ett bowlingklot med käglor, så hamnade dom liksom runt mig, stirrandes ner på mig, och jag avbryter tvärt mina nyss nyfunna kunskaper i pirat-svordom och ligger där och funderar, än en gång, över mina val här i livet.
Barnfamiljen åker vidare, Johan och Linus frågar om jag är okej och hjälper mig upp. Nu gäller det att rädda den lilla coolhet jag har kvar. "Jag mår bra, inga problem liksom." aaaaaj.
Vi fortsätter, jag har ganska ont i ungefär hela vänster sida med det är bara att bita ihop. Jag åker mitt emellan Linus och Johan, med Johan på vänster sida och Linus på höger. Då händer det för Linus som det just hände för mig. Han fastnar med skridskon i en spricka eller nått. Men till skillnad från mig så faller inte han platt som en pannkaka utan han lyckas faktiskt rädda upp det hela. Efter att ha viftat febrilt med armar och stavar, varav en stav stöter rakt in i revbenen på höger sida på mig. aoouuch!
"Är du okej?" Frågar Linus
"Ja, vadå, det där kändes knappt" Lögn.. ajaj.
Vi åkte sedan hem och fikade lite och myste. Jag tycker ändå att jag hamnade ganska högt upp på skalan. Lätt värt det.
Nä nu måste jag fortsätta. Vi har en kurs i statistik och jag måste göra en massa hemtest på nätet nu.
Kram på er alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
